För dig som är allergisk mot albumhistorik i allmänhet och musiknörderi i synnerhet bör sluta läsa här.
I våras listade jag de tre mest betydelsefulla albumen för mig. De är (utan inbördes rangordning) Hagnesta Hill med Kent, Jazz på svenska med Jan Johansson samt Pet Sounds med the Beach Boys. De här albumen är inte de bästa albumen som någonsin gjorts men var och ett av dem markerar någon sorts milstolpe i mitt liv. De har fått mig, på sina sätt, att gå i taket av fullständig hänförelse. Kent spelar rollen som prinsarna av pretentioner, Jan Johansson är minimalisternas mästare och Brian Wilson är bara något av ett geni (och när han dör blir han förmodligen helgonförklarad).
Jazz på svenska (1963) snöade jag in på någon gång under 2001. Jag hade fram tills dess inte varit någon större fan av just jazz men med den här skivan skakade om min värld. Så litet. Så otroligt litet och
ändå så gigantiskt. När Jan Johansson spelar piano står min värld alldeles stilla och jag bara ler. Du har säkert hört Visa från Utanmyra och det är just den låten som många förknippar med herr Johansson. Någonting annat som är typiskt just för den här skivan är att det låter svenskt. De är visserligen inte så konstigt eftersom det handlar om gamla folkmelodier i ett mer jazzigt tempo men det svenska vemodet har aldrig varit mer uppenbart. Många har försökt och lika många har misslyckats.1999 kom Hagnesta Hill och satte sin prägel på mig. Kent var favoriter redan innan (sedan Verkligen, 1996), men efter det här skivsläppet var de än mer grundmurade hos mig. Aldrig förr har (åtminstone aldrig jag) hört något mer ångestfyllt och kallt i svensk rockmusik. Just kylan på det här albumet tilltalar mig fortfarande. Det finns fortfarande spår från Hagnesta Hill som känns
omtumlande. Tokröjet på Revolt III, Stoppa mig Juni (Lilla ego), En himmelsk drog med sina slidegitarrer, Beskyddaren med sin ömsinta text och sitt nästintill digitalanaloga sound är sådana spår. Men just Stoppa mig... är ett spår som för evigt är inpräntat. Från de första takternas loja gitarrspel, den stereopanoreade synthen och sordinerande trumpeten till mastodontslutet som får fungera som måttstock på vansinnet (kolla in gitarrsolot mellan 05.30 och 06.03 som toppar slutet. Där blir det nästan arenarock). Det skär fortfarande i själen när jag hör den där låten. Förr skar det för att det var så oerhört ångestladdat. Nu skär det mest för att det är så extremt bra. Borta var ljudlandskapen och värmen från Isola och in från höger kom den stora kylan och Det Stora Allvaret.Pet Sounds som dök upp 1966 är det album som alltid brukar finnas med i diskussionen när det ska listas vilka som är århundradets bästa skivor. Som sagt; Brian Wilson är och förblir en Mästare och en stor inspirationskälla för mig. Det här albumet skrev, arrangerade och producerande han vid 23 års ålder. Bara det är en bedrift. Att herr Wilson blivit geniförklarad flera gånger om finns det anledningar till. Själv kan jag bara förbanna att jag inte var tjugonågonting när det begav sig 1966-67 och själv fick uppleva hysterin när detta album gavs
ut.Alla har vi våra favoriter. A och J har sina medan jag har Sloop John B som höjdarexempel på proffsarrangemang och produktion. För några år sedan fick jag chansen att bränna Sessions-boxen (detta är alltså en tre diskars box med så kallat ”sessions”-material. Det vill säga missade tagningar, stereomixar samt a capella-versioner där man för första gången får höra de otroligt komplexa stämarrangemangen). Men nu var det ju inte om Sessions-boxen det skulle handla om, det var ju Pet Sounds.
Jag tror att att just den här skivan slog mig så hårt i magen var inte bara genialiteten runt alla arr utan också helheten som album. Pet sounds är ett konceptalbum, där varje spår är noga arrat och uträknat utan att bli linjärt (som Glöd exempelvis är. Inga liknelser för övrigt). Varje instrument är lika viktigt och även om det inte hörs på den färdiga produktionen så skulle man liksom uppfatta att det är någonting som fattas om man tog bort det (till och med en banal ringklocka vid 01.27 spelar en central roll på You still belive in me).
Dessa är alltså, för mig, de tre mest betydelsefulla albumen genom tiderna. Än så länge. Kanske kommer det en dag då de halkar ner och får göra plats för andra album. Då må det vara hänt men än så länge ligger de i topp och väldigt varmt om hjärtat.
/Elfwingson