Jag kommer hem efter jobbet och kastar jackan på soffan. En kall kåre och en kvavfylld tanke brusar ikapp med min tinnitus. Du förstår, glädjen försvann igår. Den tog på sig sin svarta rock, sa ”hej då” och gick ut genom dörren. Glöden hängde på och allt blev otroligt mörkt, precis som om någon släckt lampan. Så snabbt försvann de. Glädjen och glöden tog varandra i handen och drog.
Fuck 'em! Jag klarar mig utan er! Så dra åt helvete och kom aldrig mer tillbaka! Hitta aldrig hem igen, era jävlar... Nej förresten, stanna kvar. Hörni, kom tillbaka. Fan, jag menade aldrig vad jag sa. Man säger så mycket dumt som man inte tänker på i striden hetta, ok?
Fan.
De är borta nu; glädjen och glöden. Hand i hand till ett bättre och varmare hem. En varmare famn som håller om dem och inte slarvar bort dem. Egentligen vill jag aldrig se ett enda pastellfärgat ljudspår igen. Jag spyr min galla över allt och alla (fin textrad där för övrigt) medan oktoberkvällen sakta övergår till natt. ”Att släppa taget är obamhärtigt svårt. Det är ledsamt och tragiskt” skrev L en gång och nog fan stämmer det men jag släpper taget om dem nu. Låter dem gå. Jag ska inte springa efter och jiddra mer med dem nu, jag lovar.
”Äsch, de kommer väl tillbaka om de känner för det” tänkte jag och somnade med ett vackert ansikte framför mina ögon samtidigt som jag påminde mig själv att aldrig köpa en lott. Någonsin. Min tur är förbrukad, men inte tjuter jag över det.
/Elfwingson