Jag går ut och promenerar i oktobernatten. Sveper jackan hårdare runt mig och drar min palestinasjal ett extra varv kring halsen. ”Det här kanske inte var min mest lysande idé när allt kommer omkring” tänker jag medan jag tittar upp i himlen. Se där, månen är halv precis som om någon precis tagit en rejäl tugga av den. Orions bälte, Polstjärnan och Karlavagnen sitter som klistrade på himlen. Ett kluster av stjärnor som med lite fantasi bildar Hydran. ”Jag undrar om Stenbocken syns nu och i så fall; vart är den?” frågar jag mig själv.
Titta, ett stjärnfall! Ett ögonblick av vitt ljus i en lång svans över den svarta himlen. Jag önskar. Jag kniper ihop ögonen hårt, hårt och önskar. Som om det skulle hjälpa om man blundar hårt. ”Vi får väl se om det slår in” tänker jag och traskar vidare. Funderar ett slag på det jag önskade och undrar faktiskt om det någonsin kommer att slå in. ”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, då slår det inte in” sa någon för länge sedan. Fan vet om det ligger någon sanningen i det där. Du, det kanske inte är om det slår in eller inte som spelar någon roll? Det kanske är önskandet i sig som är det väsentliga här? Att vi önskade oss någonting och och drömde oss långt, långt bort...
Som sagt; det kanske är det som är det mest väsentliga; att drömmarna är det viktigaste vi har och ingen i hela världen kan någonsin ta dem ifrån oss.
/Elfwingson