Juli 2008
Vaknar av värmen som tränger sig på och jag tassar försiktigt ut från sovrummet. Röker mig trött i den gröna trädgården. Natten omsluter mig och mörka moln drar förbi ovanför mitt huvud. Två alldeles för övermogna äpplen ramlar ner och jag hör hur de rullar nerför slänten. Några regndroppar faller i samma sekund på min panna och en utav dem landar med otäck precision i mitt högra öga men det gör ingenting. Vad är en droppe vatten? Lite vatten har ingen dött av. Eller...?
Den sista cigaretten dör mellan mitt pek- och långfinger. Röker sig själv medan jag sakta börjar resa på mig från den låga trätrappan som leder in till förrådet. Fryser faktiskt och tycker att det ska bli skönt att komma in i huset igen. In i det där gula huset i vars sovrum L gjort anspråk på hela sängen och halva kungariket. Jag smyger försiktigt in och lägger mig bakom henne, lägger armen om henne och somnar med ett leende på läpparna.
Oktober 2008
Varje natt faller det troligtvis hundratals ekollon på min grannes garagetak. Det låter olycksbådande på något sätt. Hårda, metalliska dunsar när de träffar den korrigerade plåten och det låter som pistolskott. Särskilt under vindstilla höstnätter. Jag tänker att det måste driva dem till vansinne där inne i huset. Med de där pistolskotten kan man ju omöjligt sova! Eller...?
De har förmodligen redan vant sig vid dem och sussar sött i lycklig ovetskap att ett krig utspelar sig varje natt utan för deras fönster. Sedan börjar regnet. Först lugnt men eskalerar snart i ett dånande crescendo. Smattret mot fönsterrutan skvallrar om ett rejält skyfall utanför. Utanför min lilla, lilla värld av kärlek, musik och vänner tokregnar det och regnet gör allting blött och kallt. Min i min värld är det alltid varmt och alltid lite sådär mysigt. Ungefär som att sitta framför en brasa som sakta reducerats till en falnande glöd. En glöd som aldrig riktigt dör ut och blir till en sotsvart hög. I mitt huvud blir det aldrig svart numera. Aldrig helt svart. På sin höjd lite blåtonat som en sen och kulen höstkväll. Men aldrig helt svart. Det finns liksom ingen anledning. Varför i helvete ska man gräva ner sig? Meningslöst och ett otroligt slöseri med tid.
Jag tassar in och låser dörren så tyst jag kan (med andra ord; inte alltför tyst), lägger mig bakom henne och ska just lägga armen om henne när hon, i sömnen, famlar efter densamma och lägger den runt sig. Sedan somnar jag med det där välbekanta leendet på läpparna...
/Elfwingson