Fjorton trappsteg till Kärleken

Jag brukar drömma om hennes händer, hennes fingrar runt en cigarett, hennes hår som flyter genom min hand, hennes läppar som i bland bränner som eld och hennes varma varma kropp bredvid. När jag vaknar ligger hon där och andas tungt. Ofta ligger min arm runt henne och jag låter min utandningsluft träffa hennes nacke.

Att tiden går snabbt råder det inga som helst tvivel om. Ett annat faktum är också att den går snabbare ju äldre du blir. ”Det är bara tre månader kvar till jul nu” sa någon på jobbet och jag höjde så klart på ögonbrynen och tänkte att det faktiskt inte känns sådär vansinnigt länge sedan det var frostnätter så sent som i april och de där fjorton trappstegen blev en naturlig avstickare efter alla promenader. Härom natten somnade kvinnan lite tidigare än mig och jag höll precis på att somna när jag kom att se på henne.
”Det är då själva fan att jag inte kan förklara eller sätta ord på hur mycket jag älskar dig” tänker jag men tänker sedan att hon redan hajat det där utan ord. Under de minuter jag bara såg på henne och sakta, sakta strök handen över hennes kind både hörde jag och såg de senaste månaderna spelas upp. Allt från nyårsnatten som slutade runt halv sju-tiden på morgonen till den där sena frostnatten i april då hjärtat faktiskt missade på tändningen när vi kysste varandra ackompanjerade enbart av våra egna hjärtslag och den blygsamma trafiken ute på Sjögatan. Vårens ljumma vindar och sommarens, många gånger, brännande sol. Genom everydaysamtal om listor och musik eller ingenting alls till allvarliga nattsamtal om relationer och kärlek. Jag säger till henne att hon är fantastisk och hur underbar hennes familj och vänner är. Men det jag inte kan säga är hur mycket jag älskar henne.

Men... Det gör ingenting. Hon känner det och då är det så. Då har jag lyckats trots att orden aldrig räcker till.

/Elfwingson

Ett helt normalt sätt att tillbringa en dag i mitt liv

Så kom då den där dagen som jag väntat så länge på; frisk luft, skön sol, sprakande färger och ett straffbart stort leende på läpparna. Gräset som sakta men säkert börjar slå om i brunt, linden och lönnen som börjat fälla löv. Löjligt röda rönnbär (som enligt säkra källor ska vara en indikator på en sträng vinter) hänger i stora klasar. Jag traskade ut i denna färgpalett och bara fanns till. Jag blev ett med naturen medan jag kisade upp mot trädkronorna och solljuset som lyste mellan grenarna. Jag brann upp för ett par ögonblick men reste mig ur askan och vandrade vidare. Viken som gästas av hundratals svanar och diverse andra sjöfåglar. En man på en cykel som ystert hälsar tillbaka när jag vinkar till honom. Två svampar lyfter på hatten medan en nyponbuske som inte för sitt liv kan rispa mig med sina taggar bugar sig djupt. ”Nyponbuskar, nyponbuskar. Överallt nyponbuskar” gnolar jag halvhögt för mig själv och ler.
Sedan är jag där igen; i hennes famn. Trygg, stabil och känslosam. Inför henne som jag i bland (läs: störande ofta) blir en pojke som sparkar med foten i gruset och rodnar när hon sagt något fint om mig.

Älskling, gör du mig sällskap nästa gång?

/Elfwingso

Have a Coke and a smile and shut the fuck up!

Jag kan få en känsla av beundran och ödmjukhet inför människor som kan leverera trots dåliga dagar. Människor som efter dagens slut säger att det gick åt helvete på jobbet bara för att de var trötta och griniga men ändå såg jag dem göra sin grej med ett leende på läpparna. Ta exempelvis ett kassabiträde; de får förmodligen tonvis med skit över sig. Massor av ”men varför i helvete?” och ”fan ni har ju ingenting i er skabbiga affär” eller ”snälla, kan du inte ta och sno på. Jobbet väntar!”. Att sedan internmobilen tokringde samtidigt som han/hon var tvungen att kryssa sin väg mellan gråtande barn, saktfärdiga pensionärer och hundra pallar knäckebröd fram till kassan spelade liksom ingen roll.
Hon/han drog på Sveriges fetaste leende och sa ”god morgon” och ”ha en bra dag” i alla fall. Trots att de bara ville gå hem, somna om och börja om från början. Det är vackert med människor som kan köra racet, le och säga ”ha en bra dag” till vem som helst. När som helst. Om de sedan, för sig själva, tänkte ”Dra åt helvete ditt jävla rövhål” inför den där störiga kunden är en helt annan sak. De gör dem förmodligen ännu större och, om möjligt, mer beundransvärda. Mest eftersom de inte sa det högt.
Det skulle nämligen jag gjort...

/Elfwingson

"Genom ett landskap av balkar och stål, format genom hundratals år..."

Har du någon gång traskat genom industrilandskapet i Norrköping vet du precis hur ett virrvarr av stål nästan ramlar över dig. Samtidigt vet du också hur det är att irra bort sig på Skvallertorget och fråga sig själv om man ska gå in på campus till en mördande tråkig föreläsning, ta en fika på Fräcka Fröken med en vän eller att bara glida bort längs med Kungsgatan...

Ett tunt regn får mina glasögon att imma igen och jag går in igen för att avsluta mixningen av S:t Persgatan (ett utav spåren på Glöd och finns att lyssna på här). Nu är det faktiskt klart det där albumet som faktiskt tog hela fyra år att göra. Ja alltså, om man räknar in hur lång tid det tog att skriva låtarna tog det faktiskt fyra år vill säga. Inspelning, mixning och mastring (samt om-mixning/re-mastring) har tagit en sisådär ett år, give or take några veckor. Nåväl, det är klart nu. Även om S:t Persgatan inte blev det sista spåret på skivan blev det ett utav de sista spåren att färdigställa och nu kan jag säga det högt och klart: det var L som skulle göra leadstämman på den här låten och det fanns aldrig någon tvekan om den saken. Allt annat hade varit omöjligt. Jag bara visste att det skulle bli klockrent. Och hey, jag vet vad jag gör och det ska du veta att L också har råkoll på det där med sång.
Nu är det bara omslaget kvar. Om jag spelar mina kort rätt så kanske jag har en riktigt grym konstnär på gång här som är villig att göra omslaget, innersleeven samt baksidan. Det där ska bli intressant att se om även det samarbetet faller väl ut. Så har du gjort dig förtjänt av det så lär du få ett ex av Glöd i en framtid nära dig.

* * *

Du, det är något visst med att komma hem från jobbet till en mörk och tyst lägenhet. Du vet vad jag menar; du är trött, hungrig, frusen och vill bara sova. Du ringer en vän, pratar lite crap ett slag och sedan lägger ni på. Sedan tar du en snabb dusch och inser att du är alldeles för trött för att äta. Du ställer alarmet, stänger av mobilen och jackar ur den fasta telefonen. Sedan går du en sväng och råka slänga ett ögonkast på köksbordet och ser en liten vit fyrkant med text på. Det är när du läst klart den som du vet att du är älskad. På riktigt.

/Elfwingson

När hösten kom till byn

Det har varit oerhört mycket höst i dag vilket innebär mycket sol men oerhört kallt. Egentligen hade jag skapligt mycket att göra men jag kände att jag ville göra någonting mer vettigt av dagen så jag gjorde det enda rätta; läste bok samt promenerade (inte samtidigt dock). På det hela taget kände jag mig som en äkta lyxhustru minus pralinerna och den leopardmönstrade schäslongen. Boken jag nyligen gett mig i kast med heter Historikern, är skriven av Elisabeth Kostova och är en ”hittebok”. Det vill säga det är en bok som någon lagt i tvättstugan i hopp om att någon till slut ska förbarma sig över den. Det är någon typ av grej i mitt område den här formen av privat bytesmarkand som pågår i tvättstugan. Det hela är mycket enkelt; man tar gamla prylar, kläder, böcker och eventuellt släktingar som man av en eller annan anledning inte vill ha kvar i sitt hem, lägger dem i en stor trälåda i tvättstugan och gör på så sätt förmodligen naturen en tjänst genom att inte kasta bort dem. Som sagt finns även kläder att tillgå (dock får man enbart ta de kläder som ligger i trälådan eftersom kläderna i tvättmaskinerna och torktumlaren tillhör någon). Å andra sidan känns det onekligen lite segt att ta med sig en stickad tröja med älgmotiv. Älgar har aldrig varit min stora passion. Vare sig i verkligheten eller som tröjmotiv.

Nåväl, det enda av vikt och värde jag skulle uträtta under eftermiddagen var egentligen att laga mat tills L kom hem efter en tröttsam dag på jobbet. Så halv sex genomgick jag en underlig tranformation från lyxhustru utan uppgifter till husmoderlig pojkvän och lagade min/vår livrätt. Jag kände mig oerhört nöjd med livet och piffade till hela anrättningen med lite extra basilikum. Sedan kom hon hem och vi inmundigade vår festmåltid under muntra skratt. Medan vi satt där tittade jag då och då på henne och insåg att varje gång sprider sig glädjen lite mer och jag blir några grader varmare. Och känslan är fantastisk, jag lovar.

/Elfwingson

Piff für alle

Här hade det förmodligen varit läge för en ”före/efter”-bild men jag steker den grejen eftersom du som satt din fot i mitt hem tidigare smärtsamt nog vet om hur det såg ut pre-makeovern (kan man verkligen böja det ordet på det sättet?) så det får helt enkelt bli en minimalistisk sneak peak för din del. Som det har städats, slängts, rensats, slipats, rollats, putsats och, above all, piffats för att få till det. OK, det tog kanske två veckor men man har väl ett jobb att sköta. Till råga på allt fick jag den kvinnliga motsvarigheten till Ernst som min personliga piffcoach och det tackar man ju särskilt för. Samtidigt som det har varit ett litet projekt som inte gått helt som på räls så har det faktiskt varit riktigt skoj. Bara en sådan sak som att greja med allting så man börjar kunna se ljuset i slutet av tunneln (det vill säga; det färdiga resultatet) har ju varit bättre än att vänta på julafton. Det blir ju gärna det o man fixar själv. Nåväl, min lycka är fullkomlig nu när harmonin har infunnit sig. Kulören, prylarna och alla gitarrerna har hittat hem. Precis som jag.

/Elfwingson

Färger, färger, färger. Överallt dessa färger!

Alla de pastellfärgade ljudspåren har fått sin slutliga glans. A's sångspår blixtrar för ett ögonblick till medan trummorna mullrar. Ett gitarrpålägg får ännu ett lyft medan basen får stryka på foten. Synthslingorna lyser igenom och spelar för ett kort ögonblick rollen som herre på täppan.
Medan det lugnande septemberregnet strilar nerför min nacke röker jag en cigarett till. I nordostlig rikting börjar solen redan bryta fram och cigaretten är snart upprökt. Från motsatt håll tornar dock ännu ett regnmoln upp sig. Sväljer allt och det mörknar snabbt igen. ”So much for det fina vädret” tänker jag och dricker upp mitt kaffe. Go for it regnet! Bring it on, baby. Jag är inte rädd längre! Den här gången är det allt annat än ett porlande och lugnande regn. Den här gången är det ett riktigt slagregn. Stort, dovt och hotfullt.

En hel dags mixande kan göra vilken hjärna som helst till mos, jag lovar. Men det gör ingenting eftersom att den regenererar sig och bootar om på ett ögonblick. Nu är det bara det slutgiltiga finputsningen som ska till och sedan är även det projektet klart.
L har en plan på att sätta text till en utav mina gamla låtar och det tänker jag verkligen inte sätta några stopp för. Mycket beroende på att jag är så extremt lat när det kommer till låtskrivande i allmänhet och låttexter i synnerhet. Men det vore ju onekligen ganska spännande att inleda ett samarbete även där. Vi får väl se hur det blir... Men man ska i och för sig ha i åtanke att musik är allvarliga saker och ska inte på något sätt stressas fram.

* * *

Härom natten sa jag det som jag aldrig sagt förr. Jag viskade det tyst, tyst. Knappt hörbart faktiskt. Jag viskade att jag känner mig så oerhört lycklig lottad att jag får vara hennes. I samma sekund mullrar en jordbävning genom kroppen och jag somnar nästan direkt.

/Elfwingson

Norrköping, februari 2006: Grubblaren har i dag stilla insomnat. Varken sörjd eller saknad av någon

Jag fick höra en sak häromkvällen som jag blev verkligt glad över att höra från någon annan. Jag har ingen större lust att gå in på vad men det var men det gjorde mig otroligt glad. Det liksom uppfyllde mig med glädje och harmoni. Hade jag kunnat så hade jag lyft från stolen jag satt på och det krävdes stor självkontroll för att inte rusa upp och utbrista i ett garv och krama om alla närvarande. Ja, jag vet; det låter totalt psykotiskt... Men du skulle varit mig för en hundradels sekund så hade du fattat vad jag pratar om. Det liksom kändes rakt in och rakt igenom mig. Wunderbar!

Förra helgen hade jag och L en riktig vinkväll. Det var på inga sätt bestämt utan bara...liksom...blev. Nåväl, den kvällen hade jag otroligt kul. Inte bara för att jag blev lite väl på lyset utan mest för att vi satt och pratade så länge. Du som någon gång har suttit och pratat med L vet om hur fångad man kan bli i diverse resonemang med henne. Jag sveptes med och berättade bland annat om de taggiga fjärilarna från förr. Som vi pratade. Nåväl, det var som en fest. Du vet en sådan där fest där man sitter och småpratar medan tiden bara rinner iväg och tills slut vill ingen dra vidare till det där utestället man tänkte gå till från början. Första tillfället jag tittade ystert på klockan så var den kvart i tolv och jag tänker att ”klockan är ju bara bara barnet och vi är lediga i morgon”. När jag nästa gång slängde en inte lika pigg blick på klockan hade den hunnit blir halv fyra och jag undrade vart tiden hade tagit vägen. Den hade bokstavligen flugit iväg. Det jag ville komma till var att jag kände alla illbattingarna springa maraton genom kroppen. Inte bara för att jag är så in i helvete kär utan också för att det här är första gången jag kunnat prata i en kärleksrelation. Det har liksom aldrig varit så förut. För jag har lyssnat, lyssnat, lyssnat och lyssnat mig genom varje förhållande men aldrig fått chansen att prata och fått det bekräftat att de lyssnat. Hur det än låter så är det en stor anledning till att jag älskar och håller L så högt: hon är en jävligt bra lyssnare och det är fan i mig en viktigt egenskap. Vi har benådats med en mun och två öron vilket betyder att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Nu kan du ju smälla iväg dina cheap shots och tycka att jag som pratar så ofantligt mycket inte har lärt mig det där med lyssnandets ädla konst. Men det kan du ge dig fan på att jag har. På riktigt.

* * *

”Det finns så jävla många måsten emellanåt. Fast jag har hittat ett sätt att sålla bland alla måsten: man gör det man tycker ligger högst upp i prioriteringsordningen (med andra ord: det som ger en själslig tillfredsställelse) sedan betar man av resten i tur och ordning samtidigt som man andas mellan varven. Svårare än så är det inte. Jag känner mig som en världsmästare på att förenkla saker. Men ibland ska jag vara svår: jag trilskas som ett barn och bara krånglar till allting. Kanske helt i onödan.”

Så skrev jag i februari 2006 och jag slås av tanken att jag i mångt och mycket är nästan likadan nu också. När jag förenklar saker så förenklar jag det som känns bäst för mig. Andra grejer kanske tåls att grubblas igenom. Det hände förra helgen men det var mest för att det inte skulle bli ett fel svar. Det kan lätt bli det om jag säger någonting lite för snabbt. Risken för att det blir någonting spydigt och/eller dåligt skämt är överhängande och det är då då kan bli så fel. Därför grubblade jag igenom det svaret och lät orden strömma efteråt. Men jag är år, dagar och mil från den där grubblaren som stilla har insomnat. För några år sedan hade det förmodligen tagit en vecka och L hade redan glömt bort vad det var jag svarade på. Det är länge sedan östgötahimlen med alla sina moln och kalla stjärnor svärtade ner allting. Även om det då kändes oerhört bra att möta natten där uppe på torntaket så är de nätterna (och i förlängningen den Andreas) borta. Numera är det den friska och innerliga smålandshimlen som alltid breder ut sitt täcke över mig. Även om nätterna stundtals är mörka och kalla ger den mig inner peace fullt ut numera. Även om det fortfarande finns en massa måsten så har jag med åren lärt mig att inte bli panikslagen och se allt i svart så fort det blir en liten fnurra på tråden. Man tar ett problem, bryter ned det och löser det. Problem är ju till för att lösas. Precis så enkelt är det.

/Elfwingson

Foto: Karin och Linn