Jag kan få en känsla av beundran och ödmjukhet inför människor som kan leverera trots dåliga dagar. Människor som efter dagens slut säger att det gick åt helvete på jobbet bara för att de var trötta och griniga men ändå såg jag dem göra sin grej med ett leende på läpparna. Ta exempelvis ett kassabiträde; de får förmodligen tonvis med skit över sig. Massor av ”men varför i helvete?” och ”fan ni har ju ingenting i er skabbiga affär” eller ”snälla, kan du inte ta och sno på. Jobbet väntar!”. Att sedan internmobilen tokringde samtidigt som han/hon var tvungen att kryssa sin väg mellan gråtande barn, saktfärdiga pensionärer och hundra pallar knäckebröd fram till kassan spelade liksom ingen roll.
Hon/han drog på Sveriges fetaste leende och sa ”god morgon” och ”ha en bra dag” i alla fall. Trots att de bara ville gå hem, somna om och börja om från början. Det är vackert med människor som kan köra racet, le och säga ”ha en bra dag” till vem som helst. När som helst. Om de sedan, för sig själva, tänkte ”Dra åt helvete ditt jävla rövhål” inför den där störiga kunden är en helt annan sak. De gör dem förmodligen ännu större och, om möjligt, mer beundransvärda. Mest eftersom de inte sa det högt.
Det skulle nämligen jag gjort...
/Elfwingson