Så kom då den där dagen som jag väntat så länge på; frisk luft, skön sol, sprakande färger och ett straffbart stort leende på läpparna. Gräset som sakta men säkert börjar slå om i brunt, linden och lönnen som börjat fälla löv. Löjligt röda rönnbär (som enligt säkra källor ska vara en indikator på en sträng vinter) hänger i stora klasar. Jag traskade ut i denna färgpalett och bara fanns till. Jag blev ett med naturen medan jag kisade upp mot trädkronorna och solljuset som lyste mellan grenarna. Jag brann upp för ett par ögonblick men reste mig ur askan och vandrade vidare. Viken som gästas av hundratals svanar och diverse andra sjöfåglar. En man på en cykel som ystert hälsar tillbaka när jag vinkar till honom. Två svampar lyfter på hatten medan en nyponbuske som inte för sitt liv kan rispa mig med sina taggar bugar sig djupt. ”Nyponbuskar, nyponbuskar. Överallt nyponbuskar” gnolar jag halvhögt för mig själv och ler.Sedan är jag där igen; i hennes famn. Trygg, stabil och känslosam. Inför henne som jag i bland (läs: störande ofta) blir en pojke som sparkar med foten i gruset och rodnar när hon sagt något fint om mig.
Älskling, gör du mig sällskap nästa gång?
/Elfwingso