Förra helgen hade jag och L en riktig vinkväll. Det var på inga sätt bestämt utan bara...liksom...blev. Nåväl, den kvällen hade jag otroligt kul. Inte bara för att jag blev lite väl på lyset utan mest för att vi sat
t och pratade så länge. Du som någon gång har suttit och pratat med L vet om hur fångad man kan bli i diverse resonemang med henne. Jag sveptes med och berättade bland annat om de taggiga fjärilarna från förr. Som vi pratade. Nåväl, det var som en fest. Du vet en sådan där fest där man sitter och småpratar medan tiden bara rinner iväg och tills slut vill ingen dra vidare till det där utestället man tänkte gå till från början. Första tillfället jag tittade ystert på klockan så var den kvart i tolv och jag tänker att ”klockan är ju bara bara barnet och vi är lediga i morgon”. När jag nästa gång slängde en inte lika pigg blick på klockan hade den hunnit blir halv fyra och jag undrade vart tiden hade tagit vägen. Den hade bokstavligen flugit iväg. Det jag ville komma till var att jag kände alla illbattingarna springa maraton genom kroppen. Inte bara för att jag är så in i helvete kär utan också för att det här är första gången jag kunnat prata i en kärleksrelation. Det har liksom aldrig varit så förut. För jag har lyssnat, lyssnat, lyssnat och lyssnat mig genom varje förhållande men aldrig fått chansen att prata och fått det bekräftat att de lyssnat. Hur det än låter så är det en stor anledning till att jag älskar och håller L så högt: hon är en jävligt bra lyssnare och det är fan i mig en viktigt egenskap. Vi har benådats med en mun och två öron vilket betyder att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Nu kan du ju smälla iväg dina cheap shots och tycka att jag som pratar så ofantligt mycket inte har lärt mig det där med lyssnandets ädla konst. Men det kan du ge dig fan på att jag har. På riktigt.* * *
”Det finns så jävla många måsten emellanåt. Fast jag har hittat ett sätt att sålla bland alla måsten: man gör det man tycker ligger högst upp i prioriteringsordningen (med andra ord: det som ger en själslig tillfredsställelse) sedan betar man av resten i tur och ordning samtidigt som man andas mellan varven. Svårare än så är det inte. Jag känner mig som en världsmästare på att förenkla saker. Men ibland ska jag vara svår: jag trilskas som ett barn och bara krånglar till allting. Kanske helt i onödan.”Så skrev jag i februari 2006 och jag slås av tanken att jag i mångt och mycket är nästan likadan nu också. När jag förenklar saker så förenklar jag det som känns bäst för mig. Andra grejer kanske tåls
att grubblas igenom. Det hände förra helgen men det var mest för att det inte skulle bli ett fel svar. Det kan lätt bli det om jag säger någonting lite för snabbt. Risken för att det blir någonting spydigt och/eller dåligt skämt är överhängande och det är då då kan bli så fel. Därför grubblade jag igenom det svaret och lät orden strömma efteråt. Men jag är år, dagar och mil från den där grubblaren som stilla har insomnat. För några år sedan hade det förmodligen tagit en vecka och L hade redan glömt bort vad det var jag svarade på. Det är länge sedan östgötahimlen med alla sina moln och kalla stjärnor svärtade ner allting. Även om det då kändes oerhört bra att möta natten där uppe på torntaket så är de nätterna (och i förlängningen den Andreas) borta. Numera är det den friska och innerliga smålandshimlen som alltid breder ut sitt täcke över mig. Även om nätterna stundtals är mörka och kalla ger den mig inner peace fullt ut numera. Även om det fortfarande finns en massa måsten så har jag med åren lärt mig att inte bli panikslagen och se allt i svart så fort det blir en liten fnurra på tråden. Man tar ett problem, bryter ned det och löser det. Problem är ju till för att lösas. Precis så enkelt är det./Elfwingson
Foto: Karin och Linn