I give in

Sjukhus gör mig illa till mods. Det luktar formalin och död. All inredning går i beige och blek pastell. Miljön är steril och stolarna obekväma. Efter sju hundra år får jag se plåtarna och blir överraskad över att mitt innandöme inte är lika svart som jag tänkt. Där hjärtat skulle suttit sitter det ett getingbo.
Eller är det en sten?
Fuck knows.

Jag undrar... Hm, vad undrar jag egentligen? Jag undrar om det här någonsin kommer at gå över? Gör det inte det så vad ska jag då förbereda mig på? Ja, jag vet att jag inte borde tänka så mycket (och det gör jag faktiskt inte) men då och då är det fan i mig svårt att inte tänka på det. Jag är inte som dig. Sorry, men så är det bara. Jag tar inte lika lätt på det här som ni andra. Det hade varit enklare om det varit någonting...”mindre”. Någonting som inte är lika mardrömsframkallande och påtagligt. En ganska läskig känsla har spridit sig i kroppen nu; jag ger upp. I give in.

Men alltså... Jag är faktiskt ingen förlorare vad du än tror. Jag ger inte upp. Det är inte min grej liksom. Det känns som att förlora någonting värdefullt om jag ger upp nu. Ja faktiskt, exakt så känns det. Precis som om jag skulle tappa respekten för mig själv. Det är så jävla märkligt det här. Det är dåligt och skrämmande. Det är oroväckande och jobbigt. Jag trodde faktiskt inte att jag var så här lättskrämd.

Fuck it, jag ger upp och rasar nu.

/Elfwingson

Nej, vi vann inte den där körtävlingen...

...men vi gav järnet och vår kör gjorde absolut bäst ifrån sig. Du skulle varit där, kompis och själv hört dynamiken och låtarna. ”Kioskvältarfantastiskt” är inte ett tillräckligt starkt ord, men det får duga. Det har varit så otroligt kul att jobba ihop med dem och till slut fått dem att sjunga såhär fantastiskt bra ihop. En utmaning, det medges men alla rep paid off i går eftermiddag. Du må tro att det var en mycket stolt (och faktiskt lite nervös) körledare som slog in dem på ”Down in the river to pray”. Sedan flöt det bara på. Och ”nej” jag glömde ingenting. Allt kom med, jag lovar. Till och med jag själv. Nåväl, säga vad man vill om de andra körerna (de gjorde säkerligen, precis som oss, sitt bästa) men jag tycker ändå att vi borde vunnit.
Vi kom visserligen på en andraplats men hey, vi är på intet sätt några förlorare. Vi var, oavsett vad juryn sa, bäst. I min bok var vår kör bäst i världen. När vi kommit hem och mumsat i oss varsin pizza pratade jag och L om det där. Det känns onekligen lite snopet nu när allt är över. Lite av det där ”jaha, vad händer nu?” Men det är någonting som comes free med gig. Någonting annat som också kommer med på köpet är tröttheten. Du vet, den där tröttheten som är så påtaglig. Adrenalinet har rusat runt i kroppen och efter hela giget är du fullkomligt slutkörd. Men det är så det ska vara. Man ska vara trött och slutkörd. Det är någonting bra att vara efter gig.

Jag kände hur trött jag egentligen var när jag kommit hem efter en kort promenad och försökte byta kanal med telefonen.

/Elfwingson

Det här kan bli intressant

Det är egentligen inte första pris som hägrar i den här körtävlingen (första pris = en inspelning). Om det är nu är så att jag skulle vilja ha den här kören på tejp så är det lätt fixat. Det kan jag ordna själv om det är så. Det är mest äran och prestigen över att ha startat en amatörkör och fått dem att låta kioskvältarfantastiskt ihop på så kort tid. Däri ligger prestigen. Fast den får jag ju ändå så nu när jag tänker på det så spelar det ingen roll om vi vinner eller inte. Jag är någorlunda laddad. Nervös? Nej faktiskt inte. Lite nervös ska man vara när det väl gäller för då skärper man till sig. Förmodligen kommer jag att känna mig som en sprinterlöpare en minut innan starskottet. Det är någonting alldeles extra med livegig, tycker inte du också det?
Man är taggad, laddad och jävligt nyfiken på hur det kommer att gå. Man förväntar sig att allting kan hända (för det gör det under livegig) och hur man ska tackla saker och ting som uppkommer. Man får i alla fall inte tappa huvudet. Allting ingår i showen och man garvar åt allting. Som den gången med Hybris exempelvis; vi fick börja om flera gånger på en och samma låt (eftersom stämtonen var helt åt helvete) men vi gjorde det så jävla bra att ingen anade någonting och alla trodde att det ingick i grejen. Det är i och för sig mil mellan ett studentspex och den här kören men det spelar ju ingen roll. Vi får väl både se och höra hur det går imorgon. Jag vet inte hur min kör tänker förbereda sig. Höghöjdsträning, pastarätter eller honungste?
Det spelar ingen roll så länge de befinner sig i Kalmarsalens entré vid klockan tolv i morgon och har med sig sina mest vackra sångröster. Själv tänker jag värma upp med min paradrätt (kycklingenchiladas) samt rött vin i kväll (förhoppningsvis i sällskap med L). Jag ska ju inte sjunga någonting så i princip ska jag bara se till att komma upp i tid och den lilla detaljen kan väl inte vara så svår att minnas. Eller? Borde jag skriva en "kom ihåg"-lista? Jag menar; det är ju inte så mycket jag egentligen behöver komma ihåg. Det är ju i och för sig gitarren. Och stämgaffeln. Och capon. Och axelbandet. Och stämapparaten. Och plektrum. Och nya strängar (ifall jag nu skulle knäcka någon på genrepet). Och någon typ av fika (eftersom inte en jävel lär ha tänkt på att det finns en mjölkallergiker bland körledarna). Och ett niovolts batteri till den aktiva gitarrmikrofonen (samt ett backup-batteri). Och vilka kläder jag ska ha på mig. Och...

Nej fan, det får nog bli en komma ihåg-lista nu när jag tänker på det.
Vi ses!

/Elfwingson

En körledare och hans solist

Först och främst; jag känner att jag borde egentligen ha mer koll på min kör. Jag menar, jag är ju ändå körledare och med det borde det följa en viss känsla av ansvar. Nu är det emellertid såhär att jag har ungefär sju hundra morsor i min kör som alla är lika sugna på att bestämma, styra upp och droppa idéer. Då låter jag dem hållas. Folk som kan/gör någonting bättre än dig kan gott och väl fortsätta med det så får du hålla på med det du är bäst på. Mitt jobb är inte att bolla runt idéer om exempelvis klädsel, rekvisita och poser. Mitt jobb är att få kören att låta bra. Tillsammans. Förmodligen är det mer som borde vara mitt jobb som körledare men som sagt har ”morsorna” styrt upp det där mycket bättre än jag och då låter jag dem hållas.

Nåväl...
Min solist, I kommer att göra extremt bra ifrån sig. För varje rep har hon växt ett par centimeter i mina ögon och blivit mer säker, tagit mer plats och kickat iväg ”Hallelujah” ännu ett par mil ut i universum. Ett par tillfällen har jag bara velat att stå bredvid henne så jag kunnat höra henne leverera vissa vackra passager i låten. Det har funnits tillfällen då hennes röst har varit exakt sådär som jag velat ha den. Precis sådär sårbar som den ska vara. Då har mitt hjärta hoppat till och jag har känt tanken ”fan, det här kan nog gå riktigt bra ändå” flyga förbi. Jag har faktiskt inte haft så mycket att säga till om. Hon har styrt och ställt med det där alldeles själv och jag har egentligen inte behövt lägga mig i speciellt mycket.
Nu ska bara jag komma ihåg att spela i rätt tonart och att hon ska hinna backa efter låten så att även hon kan delta i vår fina (och superkoordinerade) bugning.

Lycka till, I. Jag räknar med dig nu, hör du det?
Make me proud, baby...

/Elfwingson

Foto: Linn

...och jag anade ingenting.

I sällskap med L, T och hans kvinna E skulle jag äta middag i lördags. Det var nämligen deras 30-årspresent present till mig. Vi skulle alltså sitta ner, vara vuxna och lugna samt äta och dricka gott.

Trodde jag...

Jag hajade att L och E ville vara i fred när de styrde upp käket. Fyra personer i mitt kök är förmodligen två för många så jag och T drog till Oskarshamn och hängde ut ett par timmar. Jag fick höra hans två senaste låtar (tanken är att vi ska sätta igång med vårt producerande i en framtid nära oss. Detta innebär att han demoproducerar för fullt just nu). På vägen tillbaka undrade jag dock varför jag i helvete skulle bära en palestinasjal som ögonbindel. Don't get me wrong här nu. Jag solidariserar mig absolut med Palestina men då väljer jag att bära min sjal runt halsen.

Nåväl, jag fick inte ta av mig den där sjalen förrän han sa till. Bilen stannade och han fick leda mig över glashala gator. I nästa sekund fann jag mig stående i min hall och framför mig, vid ett dukat festbord, stod tio personer som alla är lika viktiga för mig. Och de log. L och T hade helt enkelt gått in för att överraska mig och de lyckades med bravur! Jag fick faktiskt mitt livs chock (in a good way that is). Jag vet inte vad som gjorde mig mest lycklig. Om det var Singstar-turneringen där vi allihopa gjorde ofantligt (?) bra ifrån oss? Var det maten som L styrt upp? Där till och med alla snacks var mjölkfria. Hon är en fantastiskt kvinna.
Var det att J (och den bättre hälften, S) kringlat sig ändå hit från andra sidan Sverige och att han bar sin finaste kåntryskjorta? Var det att min vän S hade en blomma i håret? Var det vinet? Var det att alla lyckats hålla tyst om det här?
Nej, det går liksom inte att hitta några session highlights den här gången. Jag kan helt enkelt inte plocka russinen ur kakan. Hela kvällen (och natten) var ett enda gigantiskt russin och jag var lyckligare än lyckligast. Och den här gången, L kan jag ge dig att de där bruna ögonen faktiskt var otroligt varma (och vid ett par tillfällen nästan rann över av några tårar).

Den här festen går rakt in på topp tre när det gäller lyckliga ögonblick i mitt liv. Ja faktiskt, den går rakt in på första plats.

Tack för allt!

/Elfwingson

Foto: Du, jag har faktiskt ingen aning...

Att sätta toner till vansinnet

När S hört mitt senaste instrumentalstycke ”Januari” kommenterade hon tämligen spontant med ”det låter låter som filmmusik” och en tanke slog mig genast; det kanske det som är grejen! När man sätter toner till sig själv och sina egna känslostormar så kanske det blir som ett soundtrack? Filmmusik finns ju till för att förstärka en sinnesstämning och/eller händelse som sker på vita duken. Musiken ska spela på våra känslor och framkalla ett sorts mood. Antingen ska vi bli asrädda eller rörda. Vi kan blunda och höra ett musikstycke som tar oss till en annan plats i världen eller bara runt kvarteret.

Häromkvällen var jag fruktansvärt nere så det enda rätta var helt enkelt att skapa någonting konkret. Ur kaos föds, som bekant, ordning. Att sätta musik på sina egna känslor, tycker jag, kan vara något av det svåraste som finns. Det har lyckats enbart vid ett fåtal tillfällen och även den här gången gick det bra. Väldigt bra. Det är en sak att skriva ”låtar” (det vill säga ”riktiga” låtar med både text och musik) men det är en helt annan grej med instrumentalmusik. Det tycker åtminstone jag. Man har ingen text som ska bäras fram av musiken utan här finns det bara musik och risken för att upprepa sig är alltid lika överhängande. Det gäller att vara påhittig och hitta nya vägar. Men just det här stycket, Januari, är jag väldigt stolt över. För första gången händer det saker och är inte bara fyra loopade takter som växer ju längre stycket kommer. Det finns en vettig tanke bakom (det finns givetvis i Hill 419 och Lovecraft också, men inte så här utstuderat). Jag ville att musiken liksom skulle bölja fram och tillbaka precis som... Precis som när du gråter hejdlöst. Ja, någonting åt det hållet. Du vet... När det är så där att du helt enkelt inte kan sluta gråta. Någonting i stil med ”Canon suite” av Pachelbel (ett utav mina absoluta favoritstycken). Sedan ville jag också att kompet skulle brytas av en ”dur-del” som togs över av altfiolerna och violinerna. Sedan skulle det (såklart) bli ganska storslaget (med motta, nota bene) mot slutet och dessutom borde det komma en överraskning. Jag har slipat vapnen på ”Hill 419” och ”Lovecraft” och nu kändes det som ett naturligt steg att gå ner längs med den mer klassiska vägen.

Det kändes bra, trots allt, att få sätta toner till vansinnet. Fuck knows när det är dags nästa gång men tro mig; det kommer att bli musik då också, jag lovar.

/Elfwingson

Dröm #2 och #3

Jag har en dröm om att någon gång driva en egen musikstudio, antingen professionellt eller bara som en ren hobby. En plats där alla är lika välkomna. Amatörer och semiproffs. Hårdrock och indiepop. Jazz och blues. Ett skönt hang-out med löjligt stora soffor, ännu större monitorer och den helt livsnödvändiga kaffebryggaren i centrum. En plats där LCD-skärmarnas blå ljus blir till digitala, värmande eldar. Pastellfärgade ljudspår, analoga kompressorer, instrument och ställbara väggar innanför pansarglaset. En plats där drömmar blir till verklighet och där allting faller på plats. Ett sorts pulserande hjärta och nav där musiken står i centrum och där alla kan spåna idéer, bolla texter och ackord mellan varandra. Där skulle jag stå i ett hörn med XLR-kablar runt halsen, en U67:a i ena handen och en gitarr i den andra, och blicka ut över min skapelse.
Och jag skulle vara lycklig...

En annan dröm är att, någon gång, dra till Chile och verkligen utforska ett och annat. Att en gång för alla ta reda på allting och var allting började, liksom. Ett barnhem i Puente Alto är det enda jag vet om och det vore så väldigt kul och intressant att någon gång få upptäcka de här platserna både runt och i Santiago. Eftersom jag är ett adoptivbarn så är ju det här alltid varit oerhört viktigt för mig. Det är ganska många gånger den här tanken har slagit mig och det är att bara skita i allt och alla, dra iväg och göra den längsta resan och liksom... Hmm, leta upp det förflutna och med egna ögon se allting. Det är svårt att förklara men jag tror att du förstår hur jag menar. Jag skulle stå där i centrum av Puente Alto och stirra mig blind, insupa intryck, lyssna på språket och dialekterna.
Och jag skulle vara lycklig...

Det bästa med allt det här är faktiskt inte att jag fortfarande har förmågan att drömma mig bort (vilket i och för sig känns väldigt fint på något sätt) utan det är att jag inte har någon som helst brådska. Jag tar det som det kommer. Det som händer det händer när/om det händer och jag skulle inte bli superbesviken i fall det aldrig hände.

Dröm #1 (a k a Den Största Drömmen Av Dem Alla) utgår på grund av platsbrist. Jag återkommer till den när tillfälle ges och det är mer aktuellt, OK.

/Elfwingson

Förresten, för er som känner till det faktum att man även spelar med fötterna när man trakterar en kyrkorgel; kan man verkligen säga att man har trampat i klaveret då?
Det kan ni ju grubbla på när ni tycker att ni har tid med det.

Men för helvete, ta och ryck upp dig nu!

Jag vet ingenting. De vet ingenting. Ingen vet någonting och det är det som gör mig så fruktansvärt ledsen och rädd.

Jag är så jävla depp idag och det värsta är att erkänna det. Ja faktiskt, du läste rätt. Det är överjävligt att behöva erkänna det sådär svart på vitt, liksom. För dig. För mig. Det är nattsvart, mattsvart och blåsvart. Jag borde kanske anat någonting när jag vaknade halv fyra i natt, fångad av mitt eget lakan och insåg att jag vaknat av att jag tjutit i sömnen. Jag borde anat någonting. Stupid, stupid, stupid!
I morse hade jag faktiskt en bra tanke (som gick ut på att försöka vända dagen till någonting bra i stället för att bitcha och moana om saker som jag ändå inte kan göra någonting åt) men den gick så fullkomligt åt helvete som den bara kunde gå. Det gick ”sådär”. Körrepet gick (som vanligt) otroligt bra men jag var inte ”där”. Fysiskt var jag där och gjorde min grej men rent mentalt var jag fruktansvärt borta och ville bara gå därifrån. De skulle förmodligen klara sig på egen hand, så duktiga som de är. Men hursomhelst, man ditchar inte på någon eller någonting som man tagit sig för. Fan, jag var alldeles för nära att sätta mig och ringa runt till samtliga körmedlemmar och ställa in kvällens rep. En smärtsam sekund kändes det som en jävligt vettig grej ändå. Ena hjärnhalvan menade att det inte skulle hålla på så vansinnigt lång tid ändå och att jag faktiskt skulle palla med det medan den andra hjärhalvan sa att ett inställt körrep inte kunde vålla någon större skada. Men jag bitchslappade upp mig, drog på körledaransiktet och traskade iväg till repet. Väl där fungerade allting som det skulle. Förmodligen för att jag fick ungefär sju hundra andra saker att tänka på och det låter så fantastiskt bra nu.

Ni som högt och tydligt sagt att min blogg har blivit ”tråkig”, ”opersonlig” och ”töntig” får er belöning nu. Grattis till er! ”Den där” Andreas är inte på något sätt tillbaka men han stack upp sitt äckliga ansikte idag och placerade den sista dolken i ryggen. Precis där han absolut inte får skada mig. Jag ville skrika, dra ut dolken ur ryggen och kasta den långt, långt bort.

Det här är inte jag.
Det här är verkligen inte jag.

/Elfwingson

Back on track and (faktiskt) on cue

Det finns ingenting jag kan bli så trött på i längden som min egen röst. När jag då och då lyssnar igenom gamla synder (läs; produktioner) lyssnar jag på helheten. Oftast arret och instrumenteringen men aldrig rösten. Den är för linjär. För gnällig. För ”basig”. För tunn. För löjlig. För töntig. För...
Jobbig helt enkelt.

Därför är instrumentalmusik någonting som är roligare just nu. Och just därför tog jag itu med en ny produktion. Jag menar; har man inget annat att göra än att fylla år så kan man ju liksom fira det med att skapa musik åtminstone. Det hela började för någon vecka sedan då jag läst Skräckens hus av H P Lovecraft. Den har jag ju läst förut och det är inte mer med det men känslan som spred sig när jag läste de där novellerna var någonting som helt enkelt inte går att beskriva. Det började nere i tårna och spred sig sedan löpeldslikt upp genom benen, tog en sväng förbi hjärtat för att sedan utkristalliseras som en fyra takter kort melodi. Denna melodi loopade runt i huvudet i tre dygn och sedan kände jag att det var klart. Tempot, arret, formen, instrumenteringen. Ja, allt var klart redan i huvdet. Sedan var det ingen match att får ner skiten på tejp. Ja, inspelad vill säga. Hela stycket blev en över fem minuter lång hyllning till H P Lovecraft och jag är nästan otäckt nöjd. Jag skrev en gång att jag är maniskt kreativ men bara på mina egna villkor och den här produktionen är ett strålande exempel på just den där högst maniska kreativiteten. Jag är nästan stolt över mig själv för det.

Jag står på perrongen nu och väntar otåligt på tåget som strax kommer in.

/Elfwingson

00:00:01

I ett tafatt försök för att glömma bort mig själv och mitt pärlband av smärta pratar jag med I, en gammal vän från Norpan. Vi pratar om det som varit, det som är och det som aldrig hände. Jag påminner henne om den gången vi satt i köket i min tornlägehet och pratade om hur man var kung i skidbacken om man hade en sirapsflaska med mjölkchocklad när man var liten och hon minns faktiskt det. Hon som enligt egen utsago ”har minne som en guldfisk”. Hon läser ett gammal inlägg från förr och blir kanske lite förvånad över att jag upplevde lunchrummet på Spetsen som otroligt stressigt. Hon är rädd, I. Rädd och lite feg. Rädd för att vilja. För feg för att våga. I, det värsta som kan hända är att han inte svarar och då är det ju inte mer med det, liksom. His loss som sagt. Stå inte kvar i skuggorna. Kom ut, våga och vinn! ”Möt mig vid grinden på S:t Persgatan så ska du se att det blir vår” helt enkelt... Vintermörkret försvinner i en framtid nära dig och då jävlar ska du få se exakt hur bra det vara, OK?

* * *

I går sa L grattis till mig för sjätte gången i ordningen och jag har blivit lika fylld av värme och rörd varje gång, jag lovar. När allt kommer omkring var faktiskt hon den första att både gratulera och dessutom sjunga för mig när jag fyllde år häromdagen. Exakt på slaget tolv på natten gjorde hon sig besväret att trycka på lur-knappen och ringa mig. Är hon inte en fantastisk människa så säg?

/Elfwingson

Jag fyllde trettio i dag

Leve mig. Eller något.

Mobilen har ringt (samt knäppt till varje gång ett SMS har droppat in) mer eller mindre hela dagen och vänner, både forna och nya, har kommit med gratulationer. Alltså, jag är nog mer omtyckt än vad jag själv fattat... Jag hade givetvis gjort mig helledig idag och tänkte koppla av med en stunds läsning på morgonen. Eller, så var väl planen i alla fall. Givetvis gick jag upp (i sömnen) och stängde av alarmet vid kvart över åtta och somnade om trots vetskapen om att jag, lite senare på förmiddagen, skulle bege mig till jobbet med två (2) smörgåstårtor. Det var jag och min fantastiska mor som skapat dessa kreationer under inte helt stillsamma former. Väl på jobbet tog jag emot personalens jubel och fick en löjligt stor orkidé. Det kändes som om jag kånkade runt på en halv djungel inslagen i papper när jag fick den. Jag räknade ut att den skymde sikten med ungefär 85%, någonting jag räknade ut när jag helt oprovocerat gick rakt in i ett annat vårdbiträde. Jag mumlade någonting om "det här är ju en så oerhört stor orkidé som vi vet" bad om ursäkt och gick vidare i korridorerna.

Det är ju jävligt skrämmande hur snabbt tiden egentligen går. Åren mellan femton och tjugonio flög iväg. Minnesfragment är det enda som finns kvar; replokalsromantik, krossade hjärtan, livegig, teateruppsättningar, samboskapets glädje och vedermödor, fyllor, dåliga förhållanden, sköna garv, tillfälliga kärlekshistorier, inspelningssessioner, tappade sugar, bra förhållanden, vacker vänskap, bakfylleångest, uppfuckade förhållanden, nattliga promenader (både ensam och med sällskap), fantastiska förhållanden och förlorade vänner. Bland annat kom och gick tre år i Oskarshamn och tre år i Norpan. Åren i Oskarshamn gick snabbt men åren i Norpan gick, om möjligt, ännu snabbare.

Nåväl, någon frågade hur det kändes att vara trettio. Det känns just inte så speciellt. Ansiktet på andra sidan är fortfarande lika glåmigt, håret är fortfarande omöjligt att få fason på och ögonen är fortfarande lika bruna och trötta. Åren flyger förbi på tok för snabbt men av någon anledning känns det oerhört skönt att vara just trettio. Fråga mig inte varför för jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det känns så.

Jag är trettio nu. Nyss var jag arton.

/Elfwingson

Nej, jag är nog inte så OK med det här

Det började som en blygsam produktion eftersom att det var absolut nödvändigt för tillfället. Det har jag redan berättat om. Det var i allra högsta grad för min egen del och egentligen till för närmast sörjande. I ett obevakat ögonblick skickade jag den till M (en före detta co-producent och tillika god vän) för att vi har ”bytt” låtar med varandra förr i världen. Han slängde några fång rosor över mig, sa att det var lysande och det var inte mer med det. Trodde jag.
För några dagar sedan meddelade han att han hade låtit bränna ut ett ”antal” exemplar av EP:n och skickat ut bland sina kompisar i både Norpan och Linkan. Sedan menade han att jag starkt borde överväga att försöka få ut det. På riktigt. Jag höll ta mig fan på att ramla ur stolen när jag fick höra om det! Min första tanke var ”vem fan tror att han är? Han har väl inte någon som helst rätt att sprida min musik utan mitt tillstånd!?” Att blodet kokade inombords är nog en grov underdrift i sammanhanget. Fulltankad med oerhört bra argument (samt en hel del svordomar) ringde jag upp honom. Efter ungefär sju hundra ”sorry” och ”jag visste inte...” tog luften slut.
Vad kan jag göra? Sätta mig och tjura ett hörn? Äsch, gjort är gjort. Men det är segt att han inte hajade att Atomvinter inte var till för ”de stora massorna”. Det var ju liksom inte meningen att så många skulle höra den här musiken och texterna. Nästa gång ska jag vara mer tydligt på den punkten, jag lovar.

/Elfwingson

[...] behöver någonting nu som bedövar, som gör att det går över” - kent

Det är en sådan där dag igen. En sådan där dag då ett pärlband av smärta suddar ut all form av glädje och bryter sönder varje uns av energi. En äcklig, grinade dödskalle hänger ovanför mitt huvud och månen hänger ännu lägre. Jag räknar spikarna i taket hos en vän. Ovanför mig finns ytan och under mig; djupet. Rädslan sätter sina spår och jag blir förbannad på mig själv för att den rår på mig så lätt numera. För att den kommer åt mig. För att jag känner mig patetisk när jag tjuter över någonting jag ändå inte kan styra över. Jag blir förbannad över mig själv för att jag fegar ur. För att jag inte är lika modig som alla er andra. För att det blir exakt sådär nattsvart som det absolut inte får bli. Jag blir förbannad på att mörkret tränger sig på och gör mig illa.

Riktigt illa.

/Elfwingson

Vi är alla barn i början

Det här med lekfullhet kan man ju applicera på många faktorer som till exempel förhållanden, jobb eller musik(produktion). Jag tänker gå in närmare på det här med musik- och musikproduktion (som om det kom som en överraskning). För några veckor sedan pratade jag med J om det där med lekfullhet och musik. Jag vill mena att Ireli var som absolut starkast mellan 1999 och 2000 (och framförallt under det sista halvåret av 2000). Vi repade så mycket vi kunde och hann, gigade mer än någonsin och vi hade mer kul än vi hade haft innan dess. Vi hade lekfullheten och var tillräckligt naiva. Skulle vi av någon outgrundlig anledning ses igen alla fyra samtidigt och repa skulle vi förmodligen vara
1. ringrostiga
2. mer skickliga
men också
3. äldre, mer försiktiga och inte lika naiva

Vi skulle inte kunna flyga upp på de där molnen igen och bli sådär oövervinnerliga som vi en gång var. Vi skulle nog mest spela ihop mest för att det var kul och kanske minnas hur det en gång var att stå i en replokal, bli arga, svära och (nästan) slåss men också känna glädjen över musiken vi skapade tillsammans. Vi skrev låtar, repade, festade och garvade ihop. Jag har, sedan Ireli försvann ur bilden, spelat i många olika konstellationer och lika många olika genrer men det är ändå i Ireli som jag var som mest ”hemma”. Det var i det bandet som jag slipade mina livefärdigheter på gitarr och växte som människa. Dessutom visste man alltid vart man hade varandra (rent musikaliskt) och att tre personer var beredda att ha ens rygg om man fuckade upp det under ett gig (tro mig, jag var ganska duktig på att fucka upp saker. Knäcka strängar till exempel eller glömma bort vilka låtar som fanns i setlistan).

Jag tänker på T's album Vita nätter och hur gröna både han och jag var när vi påbörjade det projektet. Men framförallt tänker jag på hur lekfulla vi var; vi provade allt och inget. Vi EQ:ade och mixade. Lade till och drog ifrån. Vita nätter är färgat av en mängd olika sinnesstämmningar; alltifrån skärande ångest och hulkande gråt till banala skratt och det kanske beror på att vi var tämligen naiva. Vi hade ingen annan (än oss själva) att svara inför. Vi körde på och menade att ”vi ser vad som händer så blir det säkert bra”.

Nåväl, det är svårt (om inte näststintill omöjligt) att hitta tillbaka till lekfullheten igen. Man kanske kan komma till någonting som högst eventuellt liknar den men aldrig infinner sig den helt och hållet. Lekfullheten och naiviteten infinner sig en gång och kommer sedan aldrig igen. Det kallas utveckling och är förmodligen någonting bra.

/Elfwingson

Du är troligtvis av en helt annan uppfattningen men hey, jag har bara stått i ett hörn av replokalen och/eller suttit på en stol genom långa inspelningssessioner och således är det här min uppfattning om musik och musikproduktion.