Det finns ingenting jag kan bli så trött på i längden som min egen röst. När jag då och då lyssnar igenom gamla synder (läs; produktioner) lyssnar jag på helheten. Oftast arret och instrumenteringen men aldrig rösten. Den är för linjär. För gnällig. För ”basig”. För tunn. För löjlig. För töntig. För...
Jobbig helt enkelt.
Därför är instrumentalmusik någonting som är roligare just nu. Och just därför tog jag itu med en ny produktion. Jag menar; har man inget annat att göra än att fylla år så kan man ju liksom fira det med att skapa musik åtminstone. Det hela började för någon vecka sedan då jag läst Skräckens hus av H P Lovecraft. Den har jag ju läst förut och det är inte mer med det men känslan som spred sig när jag läste de där novellerna var någonting som helt enkelt inte går att beskriva. Det började nere i tårna och spred sig sedan löpeldslikt upp genom benen, tog en sväng förbi hjärtat för att sedan utkristalliseras som en fyra takter kort melodi. Denna melodi loopade runt i huvudet i tre dygn och sedan kände jag att det var klart. Tempot, arret, formen, instrumenteringen. Ja, allt var klart redan i huvdet. Sedan var det ingen match att får ner skiten på tejp. Ja, inspelad vill säga. Hela stycket blev en över fem minuter lång hyllning till H P Lovecraft och jag är nästan otäckt nöjd. Jag skrev en gång att jag är maniskt kreativ men bara på mina egna villkor och den här produktionen är ett strålande exempel på just den där högst maniska kreativiteten. Jag är nästan stolt över mig själv för det.
Jag står på perrongen nu och väntar otåligt på tåget som strax kommer in.
/Elfwingson