En körledare och hans solist

Först och främst; jag känner att jag borde egentligen ha mer koll på min kör. Jag menar, jag är ju ändå körledare och med det borde det följa en viss känsla av ansvar. Nu är det emellertid såhär att jag har ungefär sju hundra morsor i min kör som alla är lika sugna på att bestämma, styra upp och droppa idéer. Då låter jag dem hållas. Folk som kan/gör någonting bättre än dig kan gott och väl fortsätta med det så får du hålla på med det du är bäst på. Mitt jobb är inte att bolla runt idéer om exempelvis klädsel, rekvisita och poser. Mitt jobb är att få kören att låta bra. Tillsammans. Förmodligen är det mer som borde vara mitt jobb som körledare men som sagt har ”morsorna” styrt upp det där mycket bättre än jag och då låter jag dem hållas.

Nåväl...
Min solist, I kommer att göra extremt bra ifrån sig. För varje rep har hon växt ett par centimeter i mina ögon och blivit mer säker, tagit mer plats och kickat iväg ”Hallelujah” ännu ett par mil ut i universum. Ett par tillfällen har jag bara velat att stå bredvid henne så jag kunnat höra henne leverera vissa vackra passager i låten. Det har funnits tillfällen då hennes röst har varit exakt sådär som jag velat ha den. Precis sådär sårbar som den ska vara. Då har mitt hjärta hoppat till och jag har känt tanken ”fan, det här kan nog gå riktigt bra ändå” flyga förbi. Jag har faktiskt inte haft så mycket att säga till om. Hon har styrt och ställt med det där alldeles själv och jag har egentligen inte behövt lägga mig i speciellt mycket.
Nu ska bara jag komma ihåg att spela i rätt tonart och att hon ska hinna backa efter låten så att även hon kan delta i vår fina (och superkoordinerade) bugning.

Lycka till, I. Jag räknar med dig nu, hör du det?
Make me proud, baby...

/Elfwingson

Foto: Linn