Jag vet ingenting. De vet ingenting. Ingen vet någonting och det är det som gör mig så fruktansvärt ledsen och rädd.
Jag är så jävla depp idag och det värsta är att erkänna det. Ja faktiskt, du läste rätt. Det är överjävligt att behöva erkänna det sådär svart på vitt, liksom. För dig. För mig. Det är nattsvart, mattsvart och blåsvart. Jag borde kanske anat någonting när jag vaknade halv fyra i natt, fångad av mitt eget lakan och insåg att jag vaknat av att jag tjutit i sömnen. Jag borde anat någonting. Stupid, stupid, stupid!
I morse hade jag faktiskt en bra tanke (som gick ut på att försöka vända dagen till någonting bra i stället för att bitcha och moana om saker som jag ändå inte kan göra någonting åt) men den gick så fullkomligt åt helvete som den bara kunde gå. Det gick ”sådär”. Körrepet gick (som vanligt) otroligt bra men jag var inte ”där”. Fysiskt var jag där och gjorde min grej men rent mentalt var jag fruktansvärt borta och ville bara gå därifrån. De skulle förmodligen klara sig på egen hand, så duktiga som de är. Men hursomhelst, man ditchar inte på någon eller någonting som man tagit sig för. Fan, jag var alldeles för nära att sätta mig och ringa runt till samtliga körmedlemmar och ställa in kvällens rep. En smärtsam sekund kändes det som en jävligt vettig grej ändå. Ena hjärnhalvan menade att det inte skulle hålla på så vansinnigt lång tid ändå och att jag faktiskt skulle palla med det medan den andra hjärhalvan sa att ett inställt körrep inte kunde vålla någon större skada. Men jag bitchslappade upp mig, drog på körledaransiktet och traskade iväg till repet. Väl där fungerade allting som det skulle. Förmodligen för att jag fick ungefär sju hundra andra saker att tänka på och det låter så fantastiskt bra nu.
Ni som högt och tydligt sagt att min blogg har blivit ”tråkig”, ”opersonlig” och ”töntig” får er belöning nu. Grattis till er! ”Den där” Andreas är inte på något sätt tillbaka men han stack upp sitt äckliga ansikte idag och placerade den sista dolken i ryggen. Precis där han absolut inte får skada mig. Jag ville skrika, dra ut dolken ur ryggen och kasta den långt, långt bort.
Det här är inte jag.
Det här är verkligen inte jag.
/Elfwingson