När S hört mitt senaste instrumentalstycke ”Januari” kommenterade hon tämligen spontant med ”det låter låter som filmmusik” och en tanke slog mig genast; det kanske det som är grejen! När man sätter toner till sig själv och sina egna känslostormar så kanske det blir som ett soundtrack? Filmmusik finns ju till för att förstärka en sinnesstämning och/eller händelse som sker på vita duken. Musiken ska spela på våra känslor och framkalla ett sorts mood. Antingen ska vi bli asrädda eller rörda. Vi kan blunda och höra ett musikstycke som tar oss till en annan plats i världen eller bara runt kvarteret.
Häromkvällen var jag fruktansvärt nere så det enda rätta var helt enkelt att skapa någonting konkret. Ur kaos föds, som bekant, ordning. Att sätta musik på sina egna känslor, tycker jag, kan vara något av det svåraste som finns. Det har lyckats enbart vid ett fåtal tillfällen och även den här gången gick det bra. Väldigt bra. Det är en sak att skriva ”låtar” (det vill säga ”riktiga” låtar med både text och musik) men det är en helt annan grej med instrumentalmusik. Det tycker åtminstone jag. Man har ingen text som ska bäras fram av musiken utan här finns det bara musik och risken för att upprepa sig är alltid lika överhängande. Det gäller att vara påhittig och hitta nya vägar. Men just det här stycket, Januari, är jag väldigt stolt över. För första gången händer det saker och är inte bara fyra loopade takter som växer ju längre stycket kommer. Det finns en vettig tanke bakom (det finns givetvis i Hill 419 och Lovecraft också, men inte så här utstuderat). Jag ville att musiken liksom skulle bölja fram och tillbaka precis som... Precis som när du gråter hejdlöst. Ja, någonting åt det hållet. Du vet... När det är så där att du helt enkelt inte kan sluta gråta. Någonting i stil med ”Canon suite” av Pachelbel (ett utav mina absoluta favoritstycken). Sedan ville jag också att kompet skulle brytas av en ”dur-del” som togs över av altfiolerna och violinerna. Sedan skulle det (såklart) bli ganska storslaget (med motta, nota bene) mot slutet och dessutom borde det komma en överraskning. Jag har slipat vapnen på ”Hill 419” och ”Lovecraft” och nu kändes det som ett naturligt steg att gå ner längs med den mer klassiska vägen.
Det kändes bra, trots allt, att få sätta toner till vansinnet. Fuck knows när det är dags nästa gång men tro mig; det kommer att bli musik då också, jag lovar.
/Elfwingson