Det började som en blygsam produktion eftersom att det var absolut nödvändigt för tillfället. Det har jag redan berättat om. Det var i allra högsta grad för min egen del och egentligen till för närmast sörjande. I ett obevakat ögonblick skickade jag den till M (en före detta co-producent och tillika god vän) för att vi har ”bytt” låtar med varandra förr i världen. Han slängde några fång rosor över mig, sa att det var lysande och det var inte mer med det. Trodde jag.
För några dagar sedan meddelade han att han hade låtit bränna ut ett ”antal” exemplar av EP:n och skickat ut bland sina kompisar i både Norpan och Linkan. Sedan menade han att jag starkt borde överväga att försöka få ut det. På riktigt. Jag höll ta mig fan på att ramla ur stolen när jag fick höra om det! Min första tanke var ”vem fan tror att han är? Han har väl inte någon som helst rätt att sprida min musik utan mitt tillstånd!?” Att blodet kokade inombords är nog en grov underdrift i sammanhanget. Fulltankad med oerhört bra argument (samt en hel del svordomar) ringde jag upp honom. Efter ungefär sju hundra ”sorry” och ”jag visste inte...” tog luften slut.
Vad kan jag göra? Sätta mig och tjura ett hörn? Äsch, gjort är gjort. Men det är segt att han inte hajade att Atomvinter inte var till för ”de stora massorna”. Det var ju liksom inte meningen att så många skulle höra den här musiken och texterna. Nästa gång ska jag vara mer tydligt på den punkten, jag lovar.
/Elfwingson