Det här med lekfullhet kan man ju applicera på många faktorer som till exempel förhållanden, jobb eller musik(produktion). Jag tänker gå in närmare på det här med musik- och musikproduktion (som om det kom som en överraskning). För några veckor sedan pratade jag med J om det där med lekfullhet och musik. Jag vill mena att Ireli var som absolut starkast mellan 1999 och 2000 (och framförallt under det sista halvåret av 2000). Vi repade så mycket vi kunde och hann, gigade mer än någonsin och vi hade mer kul än vi hade haft innan dess. Vi hade lekfullheten och var tillräckligt naiva. Skulle vi av någon outgrundlig anledning ses igen alla fyra samtidigt och repa skulle vi förmodligen vara
1. ringrostiga
2. mer skickliga
men också
3. äldre, mer försiktiga och inte lika naiva
Vi skulle inte kunna flyga upp på de där molnen igen och bli sådär oövervinnerliga som vi en gång var. Vi skulle nog mest spela ihop mest för att det var kul och kanske minnas hur det en gång var att stå i en replokal, bli arga, svära och (nästan) slåss men också känna glädjen över musiken vi skapade tillsammans. Vi skrev låtar, repade, festade och garvade ihop. Jag har, sedan Ireli försvann ur bilden, spelat i många olika konstellationer och lika många olika genrer men det är ändå i Ireli som jag var som mest ”hemma”. Det var i det bandet som jag slipade mina livefärdigheter på gitarr och växte som människa. Dessutom visste man alltid vart man hade varandra (rent musikaliskt) och att tre personer var beredda att ha ens rygg om man fuckade upp det under ett gig (tro mig, jag var ganska duktig på att fucka upp saker. Knäcka strängar till exempel eller glömma bort vilka låtar som fanns i setlistan).
Jag tänker på T's album Vita nätter och hur gröna både han och jag var när vi påbörjade det projektet. Men framförallt tänker jag på hur lekfulla vi var; vi provade allt och inget. Vi EQ:ade och mixade. Lade till och drog ifrån. Vita nätter är färgat av en mängd olika sinnesstämmningar; alltifrån skärande ångest och hulkande gråt till banala skratt och det kanske beror på att vi var tämligen naiva. Vi hade ingen annan (än oss själva) att svara inför. Vi körde på och menade att ”vi ser vad som händer så blir det säkert bra”.
Nåväl, det är svårt (om inte näststintill omöjligt) att hitta tillbaka till lekfullheten igen. Man kanske kan komma till någonting som högst eventuellt liknar den men aldrig infinner sig den helt och hållet. Lekfullheten och naiviteten infinner sig en gång och kommer sedan aldrig igen. Det kallas utveckling och är förmodligen någonting bra.
/Elfwingson
Du är troligtvis av en helt annan uppfattningen men hey, jag har bara stått i ett hörn av replokalen och/eller suttit på en stol genom långa inspelningssessioner och således är det här min uppfattning om musik och musikproduktion.