Leve mig. Eller något.
Mobilen har ringt (samt knäppt till varje gång ett SMS har droppat in) mer eller mindre hela dagen och vänner, både forna och nya, har kommit med gratulationer. Alltså, jag är nog mer omtyckt än vad jag själv fattat... Jag hade givetvis gjort mig helledig idag och tänkte koppla av med en stunds läsning på morgonen. Eller, så var väl planen i alla fall. Givetvis gick jag upp (i sömnen) och stängde av alarmet vid kvart över åtta och somnade om trots vetskapen om att jag, lite senare på förmiddagen, skulle bege mig till jobbet med två (2) smörgåstårtor. Det var jag och min fantastiska mor som skapat dessa kreationer under inte helt stillsamma former. Väl på jobbet tog jag emot personalens jubel och fick en löjligt stor orkidé. Det kändes som om jag kånkade runt på en halv djungel inslagen i papper när jag fick den. Jag räknade ut att den skymde sikten med ungefär 85%, någonting jag räknade ut när jag helt oprovocerat gick rakt in i ett annat vårdbiträde. Jag mumlade någonting om "det här är ju en så oerhört stor orkidé som vi vet" bad om ursäkt och gick vidare i korridorerna.
Det är ju jävligt skrämmande hur snabbt tiden egentligen går. Åren mellan femton och tjugonio flög iväg. Minnesfragment är det enda som finns kvar; replokalsromantik, krossade hjärtan, livegig, teateruppsättningar, samboskapets glädje och vedermödor, fyllor, dåliga förhållanden, sköna garv, tillfälliga kärlekshistorier, inspelningssessioner, tappade sugar, bra förhållanden, vacker vänskap, bakfylleångest, uppfuckade förhållanden, nattliga promenader (både ensam och med sällskap), fantastiska förhållanden och förlorade vänner. Bland annat kom och gick tre år i Oskarshamn och tre år i Norpan. Åren i Oskarshamn gick snabbt men åren i Norpan gick, om möjligt, ännu snabbare.
Nåväl, någon frågade hur det kändes att vara trettio. Det känns just inte så speciellt. Ansiktet på andra sidan är fortfarande lika glåmigt, håret är fortfarande omöjligt att få fason på och ögonen är fortfarande lika bruna och trötta. Åren flyger förbi på tok för snabbt men av någon anledning känns det oerhört skönt att vara just trettio. Fråga mig inte varför för jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det känns så.
Jag är trettio nu. Nyss var jag arton.
/Elfwingson