Jag har en dröm om att någon gång driva en egen musikstudio, antingen professionellt eller bara som en ren hobby. En plats där alla är lika välkomna. Amatörer och semiproffs. Hårdrock och indiepop. Jazz och blues. Ett skönt hang-out med löjligt stora soffor, ännu större monitorer och den helt livsnödvändiga kaffebryggaren i centrum. En plats där LCD-skärmarnas blå ljus blir till digitala, värmande eldar. Pastellfärgade ljudspår, analoga kompressorer, instrument och ställbara väggar innanför pansarglaset. En plats där drömmar blir till verklighet och där allting faller på plats. Ett sorts pulserande hjärta och nav där musiken står i centrum och där alla kan spåna idéer, bolla texter och ackord mellan varandra. Där skulle jag stå i ett hörn med XLR-kablar runt halsen, en U67:a i ena handen och en gitarr i den andra, och blicka ut över min skapelse.
Och jag skulle vara lycklig...
En annan dröm är att, någon gång, dra till Chile och verkligen utforska ett och annat. Att en gång för alla ta reda på allting och var allting började, liksom. Ett barnhem i Puente Alto är det enda jag vet om och det vore så väldigt kul och intressant att någon gång få upptäcka de här platserna både runt och i Santiago. Eftersom jag är ett adoptivbarn så är ju det här alltid varit oerhört viktigt för mig. Det är ganska många gånger den här tanken har slagit mig och det är att bara skita i allt och alla, dra iväg och göra den längsta resan och liksom... Hmm, leta upp det förflutna och med egna ögon se allting. Det är svårt att förklara men jag tror att du förstår hur jag menar. Jag skulle stå där i centrum av Puente Alto och stirra mig blind, insupa intryck, lyssna på språket och dialekterna.
Och jag skulle vara lycklig...
Det bästa med allt det här är faktiskt inte att jag fortfarande har förmågan att drömma mig bort (vilket i och för sig känns väldigt fint på något sätt) utan det är att jag inte har någon som helst brådska. Jag tar det som det kommer. Det som händer det händer när/om det händer och jag skulle inte bli superbesviken i fall det aldrig hände.
Dröm #1 (a k a Den Största Drömmen Av Dem Alla) utgår på grund av platsbrist. Jag återkommer till den när tillfälle ges och det är mer aktuellt, OK.
/Elfwingson
Förresten, för er som känner till det faktum att man även spelar med fötterna när man trakterar en kyrkorgel; kan man verkligen säga att man har trampat i klaveret då?
Det kan ni ju grubbla på när ni tycker att ni har tid med det.