00:00:01

I ett tafatt försök för att glömma bort mig själv och mitt pärlband av smärta pratar jag med I, en gammal vän från Norpan. Vi pratar om det som varit, det som är och det som aldrig hände. Jag påminner henne om den gången vi satt i köket i min tornlägehet och pratade om hur man var kung i skidbacken om man hade en sirapsflaska med mjölkchocklad när man var liten och hon minns faktiskt det. Hon som enligt egen utsago ”har minne som en guldfisk”. Hon läser ett gammal inlägg från förr och blir kanske lite förvånad över att jag upplevde lunchrummet på Spetsen som otroligt stressigt. Hon är rädd, I. Rädd och lite feg. Rädd för att vilja. För feg för att våga. I, det värsta som kan hända är att han inte svarar och då är det ju inte mer med det, liksom. His loss som sagt. Stå inte kvar i skuggorna. Kom ut, våga och vinn! ”Möt mig vid grinden på S:t Persgatan så ska du se att det blir vår” helt enkelt... Vintermörkret försvinner i en framtid nära dig och då jävlar ska du få se exakt hur bra det vara, OK?

* * *

I går sa L grattis till mig för sjätte gången i ordningen och jag har blivit lika fylld av värme och rörd varje gång, jag lovar. När allt kommer omkring var faktiskt hon den första att både gratulera och dessutom sjunga för mig när jag fyllde år häromdagen. Exakt på slaget tolv på natten gjorde hon sig besväret att trycka på lur-knappen och ringa mig. Är hon inte en fantastisk människa så säg?

/Elfwingson