Nej, jag ältar faktiskt ingenting.
Jag vill få ner det i skrift för att jag vill att du ska veta.
/Elfwingson
tisdag, juli 13, 2010
Därför är det ingen bra idé att nöja sig med "lagom" hela tiden
Först och främst: tack för alla mail. Jag hade fan i mig ingen aning om att det var så många som läste den här bloggen och, vad som är mer omöjligt att tänka sig, att ni tycker att det är kul och intressant att läsa den. Så, tack så mycket återigen. Jag är på bloggbanan igen.
I alla fall för en tid. För närvarande sitter jag här i Västervik och mastrar EP:n ”Atomvinter”. Du kanske minns den där EP:n? Om du har glömt bort den så kika tillbaka på någonstans runt oktober 2008 här i bloggen så kommer du att haja dealen. Sex spår som alla är lika viktiga. Sex spår som spelades in på fyra dygn och mixades på cirka en vecka. Sex spår som var (och är) otroligt viktiga för mig. Resultatet blev... Inte lika bra som jag hoppats, men det fick fungera som terapi just där och då. Efter den inspelningen sa jag att ”Atomvinter” inte skulle säljas. Det skulle kännas helt skevt att ens vilja få ut den. Det kändes alldeles för personligt och då var jag inte beredd att lämna ut mig själv så bryskt. Så, någon gång i våras hade jag lust att sätta tänderna i någonting nytt. Nytt och fräscht. Fullängdaren ”Ge mig vad som helst” blev inte vad jag hade hoppats på (mixningen höll inte alls) och jag är, som bekant, alldeles för lat för att skriva någonting nytt. Det händer i princip aldrig. Då låg ”Atomvinter” ganska nära till hands. Den gamla produktionen osar av både spel- och produktionsmässiga kardinalfel. Soundet är liksom mufflig på något vis. Som om att sitta under en flanellfilt och mumsa på en bit bomull. Då kanske du får ett hum om hur muffligt den låter. Usch! Dessutom låter den alldeles för ”lagom”. Exempelvis så ska första spåret (som heter ”Nålar” nu men som hette någonting annat pretto då) börja med två elgitarrer och sång och sedan explodera rakt upp i ansiktet på en. Som en bomb och man ska haja att ”jävlar, det här kommer inte sluta bra”. Sagan ska inte sluta lyckligt. Exakt den känslan skulle man få. Men istället så blev det mer ett ynkligt ”poff”. Så jag plockade upp ackgitarren och provade några ackord. Det kändes bra men jag insåg snart att jag skulle vara tvungen att planka mina egna låtar eftersom att allting hade fallit i total glömska. När jag gjorde min sexveckorspraktik lade jag grunderna (det vill säga trummor, bas samt några slaskgitarrer) och när jag kom tillbaka till Mönsterås fortsatte jag och lade resten.
Fördelen med att spela in gammalt material är att man slipper hela den kreativa processen med att ”lägga upp” låtarna. Det vill säga att man ”bygger” dem. En vers här och en refräng där och kanske ett stick mellan de båda. Kort sagt; låtskrivarhantverket inklusive arrangering och instrumentering. Jag menade att den här gången måste det blir bättre. ”Jag ska fan i mig inte nöja mig med 'lagom' den här gången” tänkte jag ganska många stunder. ”Varför ska jag nöja mig med lagom när jag kan få det bästa?” Det kan i och för sig vara jävligt lätt att hamna där. Man vill såklart inte hamna där men det kan kännas som en skön genväg. Man är inte helt nöjd till 100% men nöjer sig med ”lagom” för att det känns tryggt. Stabilt. Man vet vad man får och är skön med det. Eller? Är man verkligen så OK med ”lagom”? Jag är då inte OK med ”lagom” hela tiden. Om det händer faller jag så lätt in i stagnation och blir sakta men säkert apatisk. I bland kan det i och för sig vara ganska skönt att bara göra ett soft arr. Vanliga standardgrejer bara som man vet håller hela vägen. Det kan vara väldigt kul att bara pyssla med sådant också men jag vet att när jag är på det humöret så kan jag skapa musik och arr som lyfter mig till rymden, tar mig några varv kring Månen och låter mig landa mjukt på Jorden igen. Då vet jag att jag är som bäst. Då vet jag att allting klaffar och att jag är 100% nöjd. Och är jag nöjd så hoppas jag att de som kommer att höra ”Atomvinter” blir minst lika nöjda.
För tanken med hela det här projektet är att det faktiskt ska släppas. Som sagt håller jag på att mastra hela EP:n själv och det är sannerligen ett gigantiskt arbete men det går tämligen bra ändå eftersom att jag tänkte rätt i mix redan från början. Förberedelserna inför releasen är redan gjorda; låtarna STIM:ades för två år sedan, EAN- och ISRC-koder är fixade och ett omslag är (förhoppningsvis) på gång.
Den 1:e oktober är det tänkt att den ska finnas både i digital och fysisk form. Mer info kommer senare, jag lovar. Nåväl, jag nöjer mig inte med ”lagom”. Jag varken kan eller får nöja mig med lagom hela tiden. För mig egen skull. EP:n måste hålla toppklass och jag måste vara 100% nöjd med den. Den får inte innehålla någon digital dist, taffliga arr eller mesiga sångtagningar. Jag måste kunna stå för vad jag sjunger om och jag måste kunna kunna säga, när jag ger ut EP:n, att ”det här är något av det bästa jag någonsin gjort”
/Elfwingson
PS Redan nu finns det i och för sig en B-sida (Nålar II) uppe på MySpace-sidan. Do check it out. DS
Dagens bikt
NORRKÖPING, JANUARI-FEBRUARI, 2010
Den där lyckan som ska infinna sig gör inte det och i all sin fasa går sanningen upp för mig; jag känner inte kärlek längre. Jag borde känna kärlek. Någon sorts kärlek känner jag men inte den rätta sortens kärlek. Den där fundamentala kärleken som ligger som grund för ett bra förhållande. Jag borde känna ett glädjerus som ilar genom kroppen. Jag borde känna att jag vill springa ut och berätta för hela världen vad det är som är på väg att hända. Men... Nej, jag känner ingenting. Ingenting. Kom igen nu! Det är ju det här som jag har drömt om i alla år. Det är ju det här som ska vara min lyckligaste stund på jorden.
”Det är väl det här du vill... Eller?” säger du med eftertryck och en blick som skulle paja pansar.
”Nej C, jag vill inte det här med dig”. Efter tolv veckor när allt är över står jag där och petar i askan. ”Jag är världens sämsta pojkvän” tänker jag. Sedan öppnar jag dörren och går in igen.
Tillbaka till kriget.
NORRKÖPING, MAJ 2010
Alltså... Varför ger du mig inte det där jag verkligen behöver?
Jag tycker inte att jag är speciellt krävande. Eller tycker du verkligen att jag är så jävla jobbig när jag råkat nämna att även jag behöver lite kärlek då och då? Jag försöker faktiskt stå emot. Jag försöker faktiskt att hålla mig själv ifrån det där. Jag försöker ta mig fan varje dag. Så. Jävla. Hårt. Men jag är ju inte sådan. Jag håller på att spy när jag tänker att jag inte kan vara mig själv med dig. Det ska ju inte vara såhär. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag spottar i en vattenpöl och säger ”fan, vilket taskigt väder. Det är ju så man bara vill krypa upp i soffan och lägga armen runt någon som man tycker om. Bara känna ett par fingrar glida genom ens hår. Bara känna...” Längre hinner jag inte. Du säger ”Vi behöver köpa mjölk. Alltså, jag har mjölk men din mjölk är det slut på. Hör du vad jag säger eller? Gå in på Konsum Extra där borta och köp mjölken så vi kommer hem någon gång. Det är ju så jävla dåligt väder. Jag vill bara gå hem och lägga mig och sova tills det blir vår.”
Jag går in i butiken och traskar mot ”ingen-laktos-så-långt-ögat-når”-hyllan. Jag går snabbt för jag är förbannad. Förbannad och besviken. Kanske mest besviken. ”Varför lyssnar du inte på mig? Inte ens när vi grälar lyssnar du på mig. Det känns för jävligt! Hör du det?! Det känns för jävligt när jag känner att jag helt enkelt inte når fram till dig för att du bara drar efter tre sekunders gräl. Det känns för jävligt när det som skulle vara så bra är så dåligt. Det känns för jävligt att jag blir the bad guy i det här förhållandet. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad det är på TV i kväll. Sätter du dig där och bara glor som så många gånger förut så slår jag sönder skiten. Varför ger du mig inte det där jag behöver? Varför biter du bara av mig på mitten och rymmer iväg till TV:s skyddande ljus? Det känns åt helvete att du bara drar när du vädrar blod. Varför trycker du på fel sorts knappar? Varför tillåter jag dig att trycka på dem? Fan C, varför pratar du inte med mig...? Är jag verkligen inte värd mer? Du kunde ju åtminstone lyssna när jag försöker säga någonting. Eller är det verkligen så jävla svårt? Är jag verkligen så överjävligt att leva ihop med att du inte ens bryr dig?
So be it, men säg då det för helvete!”
SENARE...
”Alltså C, vi borde prata om e...” ”Nej, inte nu. Jag orkar faktiskt inte att prata nu. Jag har jobbat HELA veckan och jag har inte lust att ta en jobbig diskussion om whatever och behöva se dig sitta där och tjafsa om småsaker. Jag gör bara inte det, OK?”
ÄNNU SENARE...
”Okpussochgodnattochjagälskardigochvisesimorgon”
När hon har somnat går jag och lägger mig på soffan. Andas lite. Det känns bra. I morgon ska jag åka hem igen. Det känns om möjligt ännu bättre. Tillbaka till skolan och det där provet på hjärtats alla beståndsdelar. Klaffar, aortan, vener. Här går det syrefattiga blodet in och här går det klara och friska blodet ut. Hela tiden. Twentyfour seven. Om och om igen.
”Andreas, du sitter i skiten och du hatar det. Det här kommer att krascha och brinna när som helst. Det du kan göra är bara att påskynda processen lite. Hjälpa den på traven, liksom” tänker jag och det rinner det en tår längs med kinden. ”Det känns inte bra det här och jag borde prata med någon. Men alla är så jävla upptagna och jag vill verkligen bara träffa någon, dricka kaffe och bara prata. Förklara läget och berätta för någon hur jag känner. Hur svårt kan det vara, liksom? Ja du Andreas, när det här är över så får du ju bara det bekräftat vad det är du vill ha och vad du inte behöver”.
Det sista jag tänker innan jag somnar är ”jag skulle verkligen, verkligen behöva närhet nu. Bara en hand som glider genom mitt hår. En kind att smeka. Ett par läppar att kyssa. C, jag behöver faktiskt närhet, ömhet och kärlek vare sig du tror det eller inte”.
Fan.
Dagen därpå gick jag ut från porten på Sandgatan för sista gången.
/Elfwingson
torsdag, juli 08, 2010
Frukt från lata latituder
Medan jag sitter i en lummig trädgård och mumsar i mig satsumas reflekterar jag över förra helgens händelse; L och jag sågs hemma hos mig. Detaljerna tänker jag fan inte gå in på här utan låt oss för enkelhetens skull säga att det finns en jävligt dålig dumpning med i bilden och att jag fan i mig inte är OK någonstans med att han gjorde L ledsen. Faktiskt så känner jag spontant att han kan dra åt helvete och aldrig mer hitta tillbaka. Du kan inte bara göra en 180 graders helomvändning och tro att det ska gå tyst förbi. Du borde tänkt ett varv till. Du borde tänkt efter en gång till innan du breakade nyheten, ditt jävla stolpskott. Sorry L, men jag var bara tvungen att få härja lite. Jag ska aldrig någonsin göra om det, jag lovar.
En anledning till att hon SMS:ade mig var att hon undrade om hon fick hyra min lägenhet i Mönsterås. Det var ju inte någonting jag kunde garantera eftersom att jag för närvarande bor i en skokartong och inte vet hur snart jag får permanent boende här i Västervik. Jag frågade vad som hade hänt och hon förklarade läget. Hon gjorde en lång historia kort och berättade allt. Då, bara ”sådär” frågade jag om hon ville komma och prata istället. Prata och dricka kaffe. Hon gjorde det (hon hade dessutom med sig mazariner) och jag gjorde vad jag kunde för att vara som jag är. Som jag alltid varit. Dels lyssnade jag och dels försökte jag få henne att skratta. Jag tror åtminstone att jag lyckades med båda sakerna till 100%.
Någonting som slog mig när vi satt där vid köksbordet var att den där känslan från bröllopet; vi är inte speciellt svårpratade hon och jag. Känslan av att det inte gått ett helt år var påtaglig. Det kunde lika gärna bara varit ett par timmar. Så naturligt kändes det. Precis. Så naturligt. Och det gjorde mig väldigt glad. Någonting annat som gjorde mig, om möjligt, ännu gladare var att hon berättade att hon hade blivit stolt över mig och uppfyllts av värme när jag sjöng och spelade ”Du gör mig fri” på bröllopet. Jag blev helt enkelt jävligt glad när hon berättade det där. Glad och rörd. På riktigt!
Givetvis blev jag glad när T och E grät floder under låten (eftersom att det är ett utav de finaste betygen man kan få som musiker vare sig det är glädjetårar eller nattsvarta tårar av sorg) men det kändes extra underbart att just L hade blivit alldeles varm. Eftersom att jag är en mycket medveten herre så har jag givetvis spelat in låten till T och E och nu fick även L lyssna på den. Mitt under låten kikade jag på henne i ett kort ögonblick.
Bara ett kort, kort ögonblick.
Kunde jag ana tårar?
/Elfwingson
En anledning till att hon SMS:ade mig var att hon undrade om hon fick hyra min lägenhet i Mönsterås. Det var ju inte någonting jag kunde garantera eftersom att jag för närvarande bor i en skokartong och inte vet hur snart jag får permanent boende här i Västervik. Jag frågade vad som hade hänt och hon förklarade läget. Hon gjorde en lång historia kort och berättade allt. Då, bara ”sådär” frågade jag om hon ville komma och prata istället. Prata och dricka kaffe. Hon gjorde det (hon hade dessutom med sig mazariner) och jag gjorde vad jag kunde för att vara som jag är. Som jag alltid varit. Dels lyssnade jag och dels försökte jag få henne att skratta. Jag tror åtminstone att jag lyckades med båda sakerna till 100%.
Någonting som slog mig när vi satt där vid köksbordet var att den där känslan från bröllopet; vi är inte speciellt svårpratade hon och jag. Känslan av att det inte gått ett helt år var påtaglig. Det kunde lika gärna bara varit ett par timmar. Så naturligt kändes det. Precis. Så naturligt. Och det gjorde mig väldigt glad. Någonting annat som gjorde mig, om möjligt, ännu gladare var att hon berättade att hon hade blivit stolt över mig och uppfyllts av värme när jag sjöng och spelade ”Du gör mig fri” på bröllopet. Jag blev helt enkelt jävligt glad när hon berättade det där. Glad och rörd. På riktigt!
Givetvis blev jag glad när T och E grät floder under låten (eftersom att det är ett utav de finaste betygen man kan få som musiker vare sig det är glädjetårar eller nattsvarta tårar av sorg) men det kändes extra underbart att just L hade blivit alldeles varm. Eftersom att jag är en mycket medveten herre så har jag givetvis spelat in låten till T och E och nu fick även L lyssna på den. Mitt under låten kikade jag på henne i ett kort ögonblick.
Bara ett kort, kort ögonblick.
Kunde jag ana tårar?
/Elfwingson
”Det känns som om jag har missat så mycket” - L
138 personer har mailat mig och alla har varit lika förbannade för att jag helt sonika slutade skriva för ungefär ett år sedan. Men kom igen, ge mig en rast här nu; jag har varit upptagen. Mer upptagen än på länge. Det har hänt ganska mycket sedan sist och jag har inte en aning om vart jag ska börja. Låt oss i stället göra vissa små nedslag, deal?
C, Sandgatans finest, är inte en del av mitt liv längre. Kärleken höll inte inte ända fram, det gick som det gick och det ena med det andra. Jag har gjort mycket dåliga saker här i livet men jag har aldrig känt mig så dålig när jag, en gång i våras, sa att jag hade så oerhört mycket att göra i skolan att det nog var ”[...] helt lönlöst att ses under helgen. Det skulle helt enkelt inte finnas någon tid att ses”. And here's the kicker, baby; jag ljög. Ja, du läste rätt: jag ljög. Jag ljög för att slippa ses. Fan, vad jag verkligen tyckte illa om mig själv i det ögonblicket. ”Varför i helvete sa du inte som det var, ditt dumma, fega spån?!” Ja du, det kan man fråga sig.
Det gick alldeles för lång tid med alldeles för mycket gräl och dåliga vibbar. Så här i efterhand borde jag fan i mig satt ner foten och arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. En annan väldigt viktig detalj är att jag inte kunde vara mig själv med C. Inte fullt ut. Det gjorde mig väldigt ledsen eftersom att jag kände att jag var tvungen att stoppa upp mig själv och det är aldrig någonting bra. I alla fall om man faktiskt har planer på att flytta ihop. Då måste man kunna vara sig själv och ens partner måste kunna acceptera en för vad man är, nämligen mänsklig med brister, svagheter och idioti precis som alla andra.
Jag har inte varit varit världens bästa pojkvän (någonting som jag inte är speciellt stolt över) men C har å andra sidan inte varit världens bästa flickvän heller. Inte så där så att hon har förtjänat en kaffekopp med en ”världens bästa flickvän”-text i alla fall. Det finns så många gånger då jag önskat att jag haft någon att prata med. T och J i all ära men det har funnits en person till i periferin som jag stundtals saknat att få prata med. Någon som känner mig utan och innan. Någon som fått mig både lycklig och ledsen. Någon som jag kunnat vara mig själv inför. På riktigt. En ledig hand att spotta i, liksom.
Som sagt; jag borde arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. Ställt upp med det mot väggen och knallat loss så att det flugit murbruk och luktat kordit. Skjutit det sönder och samman för att sedan sätta nådaskottet i nacken när det legat där på marken och nervryckt. Nu är det emellertid så att det alltid är lätt att vara efterklok och det är förmodligen det jag är nu. Efterklok som en smart bok.
Om jag är ledsen?
Faktiskt inte. Jag känner mig väldigt... Väldigt... Lättad.
Tack för allt, C.
Jag blev undersköterska i början av juni efter ett års komprimerade studier. Min sex veckors slutpraktik gjorde jag här i Västervik på kirurgavdelningen och jag älskade varje minut av den. På den vägen är det och jag har kommit på en sak till jag är ganska bra på; undersköterska. Det blir nummer tre på listan. Yay me.
T och hans kvinna, E har gift sig (vilket hänger ihop med någonting annat jag ska berätta om alldeles strax). Den 19:e juni var det dags för T och E's bröllop. En hejdundrande fest som började kaotiskt med att jag (som spelade rollen som best man/ringöverlämnare samt agerade bröllopstrubadur med uppgift att spela ”Du gör mig fri”, en svensk version av Release me) blev bortglömd. De (gärningsmännen förblir anonyma) glömde helt enkelt att plocka upp mig vilket gjorde att hela ceremonin blev cirka femton minuter försenad. Klockrent.
Någonting jag kan trösta mig med att det för en gång skull inte var jag som var skuld till förseningen. Nåväl, det blev en storslagen fest, brudparet var finast (och antagligen även mest kära) i världen, en toalettstol låg, framåt småtimmarna, krossad på mitten av dansgolvet, jag lär ha dansat med en slips runt huvudet (!), kopiösa mängder alkohol intogs, ett par glas slogs sönder och jag kryssade hem någon gång runt tre-rycket. På tok för full men väldigt, väldigt glad för brudparets skull.
Det som hänger ihop med bröllopsfesten var att jag och L sågs och pratade med varandra för första gången på över ett år. Ja, kan du haja!? För dig som inte vet det så är L och T gamla arbetskamrater och goda vänner. Således var hon såklart bjuden på T's bröllop.
Jag och T hade pratat lite om det där och jag hade sagt att jag i alla fall skulle säga ”hej” och sedan fick se hur det gick. Nu underlättades ju visserligen situationen av att hennes (dåvarande) sambo inte var med och jag ska öppet erkänna att pratet nog hade stannat vid ”hej” om han hade varit det. Jag är ju, gudbevars, inte helt genomgod. Dessutom hade jag andra saker att jiddra om; inte glömma ringen, ta med gitarren, ta med låttexten, ta med stämapparaten, inte glömma ringen, inte glömma notstället, stryka skjortan, inte glömma ringen, ta med plektrum (”ifall att”, liksom), sjunga upp duktigt timmarna innan ceremonin, inte glömma ringen... Ja, du hör ju själv. Jag var så vansinnigt uppe i mitt eget att jag just inte hade så mycket annat i huvudet då.
Nåväl, L och jag pratade mest allmänt men jag kände instinktivt att vi faktiskt är ganska så lättpratade med varandra när det väl gäller. Det fanns inte (och har aldrig funnits) något sådant där awkward silenceness mellan oss och bröllopet var inget undantag. Trots allt, liksom. Givetvis var jag såklart nyfiken på vad som pågick i och runt hennes värld men mest ville jag faktiskt prata med henne. Se henne där framför mig och prata. Och jag fick som jag ville. Å andra sidan biktade hon att hon varit jävligt nervös inför att träffa mig och det slog ju såklart ned som en elefant i en porslinsbutik. L, nervös?! Nej, det finns inte i min värld. Tänk så fel man kan ha ibland. Visserligen har det inte varit helt och hållet tyst mellan oss. Jag tror i och för sig att SMS:en lätt kan räknas på den en handens fingrar. Nåväl, E var givetvis Västerviks bröllopsblomma nummer 1 men på andra plats kommer du, L. När alla andra went to town på sina prom outfits så kom du i en skön festkjol och en lagom balanserad blus i den allestädes närvarande lila färgen. Det är fan i mig karaktär!
Vad har jag missat nu då?
Jo, jag bor för närvarande i Västervik och jobbar på medicinmottagningen på Västerviks sjukhus.
Och jag är lycklig.
/Elfwingson
C, Sandgatans finest, är inte en del av mitt liv längre. Kärleken höll inte inte ända fram, det gick som det gick och det ena med det andra. Jag har gjort mycket dåliga saker här i livet men jag har aldrig känt mig så dålig när jag, en gång i våras, sa att jag hade så oerhört mycket att göra i skolan att det nog var ”[...] helt lönlöst att ses under helgen. Det skulle helt enkelt inte finnas någon tid att ses”. And here's the kicker, baby; jag ljög. Ja, du läste rätt: jag ljög. Jag ljög för att slippa ses. Fan, vad jag verkligen tyckte illa om mig själv i det ögonblicket. ”Varför i helvete sa du inte som det var, ditt dumma, fega spån?!” Ja du, det kan man fråga sig.
Det gick alldeles för lång tid med alldeles för mycket gräl och dåliga vibbar. Så här i efterhand borde jag fan i mig satt ner foten och arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. En annan väldigt viktig detalj är att jag inte kunde vara mig själv med C. Inte fullt ut. Det gjorde mig väldigt ledsen eftersom att jag kände att jag var tvungen att stoppa upp mig själv och det är aldrig någonting bra. I alla fall om man faktiskt har planer på att flytta ihop. Då måste man kunna vara sig själv och ens partner måste kunna acceptera en för vad man är, nämligen mänsklig med brister, svagheter och idioti precis som alla andra.
Jag har inte varit varit världens bästa pojkvän (någonting som jag inte är speciellt stolt över) men C har å andra sidan inte varit världens bästa flickvän heller. Inte så där så att hon har förtjänat en kaffekopp med en ”världens bästa flickvän”-text i alla fall. Det finns så många gånger då jag önskat att jag haft någon att prata med. T och J i all ära men det har funnits en person till i periferin som jag stundtals saknat att få prata med. Någon som känner mig utan och innan. Någon som fått mig både lycklig och ledsen. Någon som jag kunnat vara mig själv inför. På riktigt. En ledig hand att spotta i, liksom.
Som sagt; jag borde arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. Ställt upp med det mot väggen och knallat loss så att det flugit murbruk och luktat kordit. Skjutit det sönder och samman för att sedan sätta nådaskottet i nacken när det legat där på marken och nervryckt. Nu är det emellertid så att det alltid är lätt att vara efterklok och det är förmodligen det jag är nu. Efterklok som en smart bok.
Om jag är ledsen?
Faktiskt inte. Jag känner mig väldigt... Väldigt... Lättad.
Tack för allt, C.
Jag blev undersköterska i början av juni efter ett års komprimerade studier. Min sex veckors slutpraktik gjorde jag här i Västervik på kirurgavdelningen och jag älskade varje minut av den. På den vägen är det och jag har kommit på en sak till jag är ganska bra på; undersköterska. Det blir nummer tre på listan. Yay me.
T och hans kvinna, E har gift sig (vilket hänger ihop med någonting annat jag ska berätta om alldeles strax). Den 19:e juni var det dags för T och E's bröllop. En hejdundrande fest som började kaotiskt med att jag (som spelade rollen som best man/ringöverlämnare samt agerade bröllopstrubadur med uppgift att spela ”Du gör mig fri”, en svensk version av Release me) blev bortglömd. De (gärningsmännen förblir anonyma) glömde helt enkelt att plocka upp mig vilket gjorde att hela ceremonin blev cirka femton minuter försenad. Klockrent.
Någonting jag kan trösta mig med att det för en gång skull inte var jag som var skuld till förseningen. Nåväl, det blev en storslagen fest, brudparet var finast (och antagligen även mest kära) i världen, en toalettstol låg, framåt småtimmarna, krossad på mitten av dansgolvet, jag lär ha dansat med en slips runt huvudet (!), kopiösa mängder alkohol intogs, ett par glas slogs sönder och jag kryssade hem någon gång runt tre-rycket. På tok för full men väldigt, väldigt glad för brudparets skull.
Det som hänger ihop med bröllopsfesten var att jag och L sågs och pratade med varandra för första gången på över ett år. Ja, kan du haja!? För dig som inte vet det så är L och T gamla arbetskamrater och goda vänner. Således var hon såklart bjuden på T's bröllop.
Jag och T hade pratat lite om det där och jag hade sagt att jag i alla fall skulle säga ”hej” och sedan fick se hur det gick. Nu underlättades ju visserligen situationen av att hennes (dåvarande) sambo inte var med och jag ska öppet erkänna att pratet nog hade stannat vid ”hej” om han hade varit det. Jag är ju, gudbevars, inte helt genomgod. Dessutom hade jag andra saker att jiddra om; inte glömma ringen, ta med gitarren, ta med låttexten, ta med stämapparaten, inte glömma ringen, inte glömma notstället, stryka skjortan, inte glömma ringen, ta med plektrum (”ifall att”, liksom), sjunga upp duktigt timmarna innan ceremonin, inte glömma ringen... Ja, du hör ju själv. Jag var så vansinnigt uppe i mitt eget att jag just inte hade så mycket annat i huvudet då.
Nåväl, L och jag pratade mest allmänt men jag kände instinktivt att vi faktiskt är ganska så lättpratade med varandra när det väl gäller. Det fanns inte (och har aldrig funnits) något sådant där awkward silenceness mellan oss och bröllopet var inget undantag. Trots allt, liksom. Givetvis var jag såklart nyfiken på vad som pågick i och runt hennes värld men mest ville jag faktiskt prata med henne. Se henne där framför mig och prata. Och jag fick som jag ville. Å andra sidan biktade hon att hon varit jävligt nervös inför att träffa mig och det slog ju såklart ned som en elefant i en porslinsbutik. L, nervös?! Nej, det finns inte i min värld. Tänk så fel man kan ha ibland. Visserligen har det inte varit helt och hållet tyst mellan oss. Jag tror i och för sig att SMS:en lätt kan räknas på den en handens fingrar. Nåväl, E var givetvis Västerviks bröllopsblomma nummer 1 men på andra plats kommer du, L. När alla andra went to town på sina prom outfits så kom du i en skön festkjol och en lagom balanserad blus i den allestädes närvarande lila färgen. Det är fan i mig karaktär!
Vad har jag missat nu då?
Jo, jag bor för närvarande i Västervik och jobbar på medicinmottagningen på Västerviks sjukhus.
Och jag är lycklig.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)