Medan jag sitter i en lummig trädgård och mumsar i mig satsumas reflekterar jag över förra helgens händelse; L och jag sågs hemma hos mig. Detaljerna tänker jag fan inte gå in på här utan låt oss för enkelhetens skull säga att det finns en jävligt dålig dumpning med i bilden och att jag fan i mig inte är OK någonstans med att han gjorde L ledsen. Faktiskt så känner jag spontant att han kan dra åt helvete och aldrig mer hitta tillbaka. Du kan inte bara göra en 180 graders helomvändning och tro att det ska gå tyst förbi. Du borde tänkt ett varv till. Du borde tänkt efter en gång till innan du breakade nyheten, ditt jävla stolpskott. Sorry L, men jag var bara tvungen att få härja lite. Jag ska aldrig någonsin göra om det, jag lovar.
En anledning till att hon SMS:ade mig var att hon undrade om hon fick hyra min lägenhet i Mönsterås. Det var ju inte någonting jag kunde garantera eftersom att jag för närvarande bor i en skokartong och inte vet hur snart jag får permanent boende här i Västervik. Jag frågade vad som hade hänt och hon förklarade läget. Hon gjorde en lång historia kort och berättade allt. Då, bara ”sådär” frågade jag om hon ville komma och prata istället. Prata och dricka kaffe. Hon gjorde det (hon hade dessutom med sig mazariner) och jag gjorde vad jag kunde för att vara som jag är. Som jag alltid varit. Dels lyssnade jag och dels försökte jag få henne att skratta. Jag tror åtminstone att jag lyckades med båda sakerna till 100%.
Någonting som slog mig när vi satt där vid köksbordet var att den där känslan från bröllopet; vi är inte speciellt svårpratade hon och jag. Känslan av att det inte gått ett helt år var påtaglig. Det kunde lika gärna bara varit ett par timmar. Så naturligt kändes det. Precis. Så naturligt. Och det gjorde mig väldigt glad. Någonting annat som gjorde mig, om möjligt, ännu gladare var att hon berättade att hon hade blivit stolt över mig och uppfyllts av värme när jag sjöng och spelade ”Du gör mig fri” på bröllopet. Jag blev helt enkelt jävligt glad när hon berättade det där. Glad och rörd. På riktigt!
Givetvis blev jag glad när T och E grät floder under låten (eftersom att det är ett utav de finaste betygen man kan få som musiker vare sig det är glädjetårar eller nattsvarta tårar av sorg) men det kändes extra underbart att just L hade blivit alldeles varm. Eftersom att jag är en mycket medveten herre så har jag givetvis spelat in låten till T och E och nu fick även L lyssna på den. Mitt under låten kikade jag på henne i ett kort ögonblick.
Bara ett kort, kort ögonblick.
Kunde jag ana tårar?
/Elfwingson