NORRKÖPING, JANUARI-FEBRUARI, 2010
Den där lyckan som ska infinna sig gör inte det och i all sin fasa går sanningen upp för mig; jag känner inte kärlek längre. Jag borde känna kärlek. Någon sorts kärlek känner jag men inte den rätta sortens kärlek. Den där fundamentala kärleken som ligger som grund för ett bra förhållande. Jag borde känna ett glädjerus som ilar genom kroppen. Jag borde känna att jag vill springa ut och berätta för hela världen vad det är som är på väg att hända. Men... Nej, jag känner ingenting. Ingenting. Kom igen nu! Det är ju det här som jag har drömt om i alla år. Det är ju det här som ska vara min lyckligaste stund på jorden.
”Det är väl det här du vill... Eller?” säger du med eftertryck och en blick som skulle paja pansar.
”Nej C, jag vill inte det här med dig”. Efter tolv veckor när allt är över står jag där och petar i askan. ”Jag är världens sämsta pojkvän” tänker jag. Sedan öppnar jag dörren och går in igen.
Tillbaka till kriget.
NORRKÖPING, MAJ 2010
Alltså... Varför ger du mig inte det där jag verkligen behöver?
Jag tycker inte att jag är speciellt krävande. Eller tycker du verkligen att jag är så jävla jobbig när jag råkat nämna att även jag behöver lite kärlek då och då? Jag försöker faktiskt stå emot. Jag försöker faktiskt att hålla mig själv ifrån det där. Jag försöker ta mig fan varje dag. Så. Jävla. Hårt. Men jag är ju inte sådan. Jag håller på att spy när jag tänker att jag inte kan vara mig själv med dig. Det ska ju inte vara såhär. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag spottar i en vattenpöl och säger ”fan, vilket taskigt väder. Det är ju så man bara vill krypa upp i soffan och lägga armen runt någon som man tycker om. Bara känna ett par fingrar glida genom ens hår. Bara känna...” Längre hinner jag inte. Du säger ”Vi behöver köpa mjölk. Alltså, jag har mjölk men din mjölk är det slut på. Hör du vad jag säger eller? Gå in på Konsum Extra där borta och köp mjölken så vi kommer hem någon gång. Det är ju så jävla dåligt väder. Jag vill bara gå hem och lägga mig och sova tills det blir vår.”
Jag går in i butiken och traskar mot ”ingen-laktos-så-långt-ögat-når”-hyllan. Jag går snabbt för jag är förbannad. Förbannad och besviken. Kanske mest besviken. ”Varför lyssnar du inte på mig? Inte ens när vi grälar lyssnar du på mig. Det känns för jävligt! Hör du det?! Det känns för jävligt när jag känner att jag helt enkelt inte når fram till dig för att du bara drar efter tre sekunders gräl. Det känns för jävligt när det som skulle vara så bra är så dåligt. Det känns för jävligt att jag blir the bad guy i det här förhållandet. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad det är på TV i kväll. Sätter du dig där och bara glor som så många gånger förut så slår jag sönder skiten. Varför ger du mig inte det där jag behöver? Varför biter du bara av mig på mitten och rymmer iväg till TV:s skyddande ljus? Det känns åt helvete att du bara drar när du vädrar blod. Varför trycker du på fel sorts knappar? Varför tillåter jag dig att trycka på dem? Fan C, varför pratar du inte med mig...? Är jag verkligen inte värd mer? Du kunde ju åtminstone lyssna när jag försöker säga någonting. Eller är det verkligen så jävla svårt? Är jag verkligen så överjävligt att leva ihop med att du inte ens bryr dig?
So be it, men säg då det för helvete!”
SENARE...
”Alltså C, vi borde prata om e...” ”Nej, inte nu. Jag orkar faktiskt inte att prata nu. Jag har jobbat HELA veckan och jag har inte lust att ta en jobbig diskussion om whatever och behöva se dig sitta där och tjafsa om småsaker. Jag gör bara inte det, OK?”
ÄNNU SENARE...
”Okpussochgodnattochjagälskardigochvisesimorgon”
När hon har somnat går jag och lägger mig på soffan. Andas lite. Det känns bra. I morgon ska jag åka hem igen. Det känns om möjligt ännu bättre. Tillbaka till skolan och det där provet på hjärtats alla beståndsdelar. Klaffar, aortan, vener. Här går det syrefattiga blodet in och här går det klara och friska blodet ut. Hela tiden. Twentyfour seven. Om och om igen.
”Andreas, du sitter i skiten och du hatar det. Det här kommer att krascha och brinna när som helst. Det du kan göra är bara att påskynda processen lite. Hjälpa den på traven, liksom” tänker jag och det rinner det en tår längs med kinden. ”Det känns inte bra det här och jag borde prata med någon. Men alla är så jävla upptagna och jag vill verkligen bara träffa någon, dricka kaffe och bara prata. Förklara läget och berätta för någon hur jag känner. Hur svårt kan det vara, liksom? Ja du Andreas, när det här är över så får du ju bara det bekräftat vad det är du vill ha och vad du inte behöver”.
Det sista jag tänker innan jag somnar är ”jag skulle verkligen, verkligen behöva närhet nu. Bara en hand som glider genom mitt hår. En kind att smeka. Ett par läppar att kyssa. C, jag behöver faktiskt närhet, ömhet och kärlek vare sig du tror det eller inte”.
Fan.
Dagen därpå gick jag ut från porten på Sandgatan för sista gången.
/Elfwingson