138 personer har mailat mig och alla har varit lika förbannade för att jag helt sonika slutade skriva för ungefär ett år sedan. Men kom igen, ge mig en rast här nu; jag har varit upptagen. Mer upptagen än på länge. Det har hänt ganska mycket sedan sist och jag har inte en aning om vart jag ska börja. Låt oss i stället göra vissa små nedslag, deal?
C, Sandgatans finest, är inte en del av mitt liv längre. Kärleken höll inte inte ända fram, det gick som det gick och det ena med det andra. Jag har gjort mycket dåliga saker här i livet men jag har aldrig känt mig så dålig när jag, en gång i våras, sa att jag hade så oerhört mycket att göra i skolan att det nog var ”[...] helt lönlöst att ses under helgen. Det skulle helt enkelt inte finnas någon tid att ses”. And here's the kicker, baby; jag ljög. Ja, du läste rätt: jag ljög. Jag ljög för att slippa ses. Fan, vad jag verkligen tyckte illa om mig själv i det ögonblicket. ”Varför i helvete sa du inte som det var, ditt dumma, fega spån?!” Ja du, det kan man fråga sig.
Det gick alldeles för lång tid med alldeles för mycket gräl och dåliga vibbar. Så här i efterhand borde jag fan i mig satt ner foten och arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. En annan väldigt viktig detalj är att jag inte kunde vara mig själv med C. Inte fullt ut. Det gjorde mig väldigt ledsen eftersom att jag kände att jag var tvungen att stoppa upp mig själv och det är aldrig någonting bra. I alla fall om man faktiskt har planer på att flytta ihop. Då måste man kunna vara sig själv och ens partner måste kunna acceptera en för vad man är, nämligen mänsklig med brister, svagheter och idioti precis som alla andra.
Jag har inte varit varit världens bästa pojkvän (någonting som jag inte är speciellt stolt över) men C har å andra sidan inte varit världens bästa flickvän heller. Inte så där så att hon har förtjänat en kaffekopp med en ”världens bästa flickvän”-text i alla fall. Det finns så många gånger då jag önskat att jag haft någon att prata med. T och J i all ära men det har funnits en person till i periferin som jag stundtals saknat att få prata med. Någon som känner mig utan och innan. Någon som fått mig både lycklig och ledsen. Någon som jag kunnat vara mig själv inför. På riktigt. En ledig hand att spotta i, liksom.
Som sagt; jag borde arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. Ställt upp med det mot väggen och knallat loss så att det flugit murbruk och luktat kordit. Skjutit det sönder och samman för att sedan sätta nådaskottet i nacken när det legat där på marken och nervryckt. Nu är det emellertid så att det alltid är lätt att vara efterklok och det är förmodligen det jag är nu. Efterklok som en smart bok.
Om jag är ledsen?
Faktiskt inte. Jag känner mig väldigt... Väldigt... Lättad.
Tack för allt, C.
Jag blev undersköterska i början av juni efter ett års komprimerade studier. Min sex veckors slutpraktik gjorde jag här i Västervik på kirurgavdelningen och jag älskade varje minut av den. På den vägen är det och jag har kommit på en sak till jag är ganska bra på; undersköterska. Det blir nummer tre på listan. Yay me.
T och hans kvinna, E har gift sig (vilket hänger ihop med någonting annat jag ska berätta om alldeles strax). Den 19:e juni var det dags för T och E's bröllop. En hejdundrande fest som började kaotiskt med att jag (som spelade rollen som best man/ringöverlämnare samt agerade bröllopstrubadur med uppgift att spela ”Du gör mig fri”, en svensk version av Release me) blev bortglömd. De (gärningsmännen förblir anonyma) glömde helt enkelt att plocka upp mig vilket gjorde att hela ceremonin blev cirka femton minuter försenad. Klockrent.
Någonting jag kan trösta mig med att det för en gång skull inte var jag som var skuld till förseningen. Nåväl, det blev en storslagen fest, brudparet var finast (och antagligen även mest kära) i världen, en toalettstol låg, framåt småtimmarna, krossad på mitten av dansgolvet, jag lär ha dansat med en slips runt huvudet (!), kopiösa mängder alkohol intogs, ett par glas slogs sönder och jag kryssade hem någon gång runt tre-rycket. På tok för full men väldigt, väldigt glad för brudparets skull.
Det som hänger ihop med bröllopsfesten var att jag och L sågs och pratade med varandra för första gången på över ett år. Ja, kan du haja!? För dig som inte vet det så är L och T gamla arbetskamrater och goda vänner. Således var hon såklart bjuden på T's bröllop.
Jag och T hade pratat lite om det där och jag hade sagt att jag i alla fall skulle säga ”hej” och sedan fick se hur det gick. Nu underlättades ju visserligen situationen av att hennes (dåvarande) sambo inte var med och jag ska öppet erkänna att pratet nog hade stannat vid ”hej” om han hade varit det. Jag är ju, gudbevars, inte helt genomgod. Dessutom hade jag andra saker att jiddra om; inte glömma ringen, ta med gitarren, ta med låttexten, ta med stämapparaten, inte glömma ringen, inte glömma notstället, stryka skjortan, inte glömma ringen, ta med plektrum (”ifall att”, liksom), sjunga upp duktigt timmarna innan ceremonin, inte glömma ringen... Ja, du hör ju själv. Jag var så vansinnigt uppe i mitt eget att jag just inte hade så mycket annat i huvudet då.
Nåväl, L och jag pratade mest allmänt men jag kände instinktivt att vi faktiskt är ganska så lättpratade med varandra när det väl gäller. Det fanns inte (och har aldrig funnits) något sådant där awkward silenceness mellan oss och bröllopet var inget undantag. Trots allt, liksom. Givetvis var jag såklart nyfiken på vad som pågick i och runt hennes värld men mest ville jag faktiskt prata med henne. Se henne där framför mig och prata. Och jag fick som jag ville. Å andra sidan biktade hon att hon varit jävligt nervös inför att träffa mig och det slog ju såklart ned som en elefant i en porslinsbutik. L, nervös?! Nej, det finns inte i min värld. Tänk så fel man kan ha ibland. Visserligen har det inte varit helt och hållet tyst mellan oss. Jag tror i och för sig att SMS:en lätt kan räknas på den en handens fingrar. Nåväl, E var givetvis Västerviks bröllopsblomma nummer 1 men på andra plats kommer du, L. När alla andra went to town på sina prom outfits så kom du i en skön festkjol och en lagom balanserad blus i den allestädes närvarande lila färgen. Det är fan i mig karaktär!
Vad har jag missat nu då?
Jo, jag bor för närvarande i Västervik och jobbar på medicinmottagningen på Västerviks sjukhus.
Och jag är lycklig.
/Elfwingson