I den bästa av världar...

Någon skrev till mig och sa ”tack”

This one's for X.

Jag fick ett mail häromdagen där någon skrev att hon läst min blogg nästan sedan jag drog igång med den och menade att det har hjälp så mycket och att hon bara skrev för att säga ”tack”. Jag blev nog lite tagen av det där mailet tror jag... In a good way alltså. Man känner sig liksom bra på något. Det känns... Eh... Det känns... Nej, jag kan inte sätta ord på det. Det känns helt enkelt.

X: läs på du och om det nu är så att bara en bråkdel av allt jag skrivit har hjälp dig så behöver du inte säga ”tack”, jag lovar. Det räcker för mig att veta att det faktiskt har hjälpt.

Det var bara det.

/Elfwingson

Aurea mediocritas

Efter en kväll fylld av gott vin, en serie från förr och ett intressant samtal tar han den långa vägen hem, den längs med Strömmen. Pojken har lämnat sitt säkra torn och gett sig ut på ett vilt äventyr skulle man kunna säga. Kanske är det ett äventyr som blir lite för mycket för honom men nu är det för sent men inte fan ångrar sig pojken i Tornet för det.

Och medan jag går där längs med Strömmen frågar mig herr Berg vilken färg själen egentligen har. Han upprepar frågan alltför många gånger för att jag ska kunna ignorera den mera nu. ”Vilken färg har själen?” Jag tror att själen är antingen röd, svart eller grön. Välj själv, kompis. Människor väljer alltid till slut och om människorna inte kan förmå sig själv att välja så väljer själen åt en. That's the way it is och lär dig leva med det, Elfwingson. Skärp till dig nu, håll käften och gilla läget.

Någon frågade sig själv en gång hur mycket man egentligen vill känna sig själv. Det är väl på gott och ont jag säger att det är bra att känna sig själv ganska så mycket. Man har liksom mer koll på läget då. Man har mer koll på sig själv och vet hur man reagerar i olika situationer och man behöver inte flippa ur när det händer saker som är så där lite utanför ramarna. Så länge man har koll på sig själv har man också koll på sin egen själ och det kan ju inte vara en dålig grej, eller hur?
Faktiskt, jag totalvägrar att tro att det är en dålig grej...

Om jag alltid väljer den gyllene medelvägen annars så väljer jag alltid ena eller andra sidan när det gäller mig själv. Det kan ta lite tid, men skillnaden från förr är att jag numera aldrig ångrar mig. Man kan ju inte gå omkring och ångra saker hit och dit för då äter det ju upp en till slut. Nåväl, när man väl valt så kan du ju undra vad som händer sedan. Sanningen är så klart att det vet man ju aldrig och det kanske är det som är det bästa med hela grejen: man har inte en jävla aning om vad som händer efteråt men det är sådant man märker, jag lovar.

Och jag är fullkomligt lugn...

/Elfwingson
Foto: Linda

Att återskapa en känsla

Vet du, i bland tror jag att pojken i Tornet har alldeles för lätt för att återskapa känslor. Frågan är om det är så bra alla gånger? Visserligen hjälper det säkert till när han jobbar men... Är det verkligen värt allting? Är en bra produktion verkligen värd mängder av återskapade känslor eller de mest svarta berg-och-dalbanorna han (för tillfället) råkar befinna sig i. Jag vet inte... Det känns lite som att profitera på sina egna psykbryt som man faktiskt för länge sedan har lagt bakom sig. För några få timmar återvänder de där känslorna hos pojken i Tornet som han har glömt bort. Han återskapar känslorna när han skapar en massiv ljudkuliss och i samma sekund rasar han lite, reser sig upp igen med blödande ögon och frågar sig själv: ”Är det verkligen är värt det?”

När jag satte mig vid pianot hade jag en tanke om att det skulle låta som värsta konserflygeln. jävligt clean, vackert och så där. Det gjorde det också, men det var inte bra i alla fall. Det var någonting som fattades. Någonting viktigt. Så jag gick jag upp på taket, rökte och fångade den där känslan jag alltid har alldeles för lätt att hitta tilbaka till. Du vet, känslan av total ensamhet och tomhet... Intet liksom. Och vad kan illustrera den känslan bättre än ett ensamt piano i en stor gymnastiksal?

Isande och alldeles jävla ensamt.

/Elfwingson

”Socker”

Ett nytt projekt börjar ta sin form. Nya nätter, nya ljudspår. Kallt kaffe, cigaretter, långa break uppe på taket när man tröttnat och vill hämta mer energi. Jag har haft projektet i huvudet sedan nästan sju månader tillbaka men äntligen ska det ta sin början. OK, det tog lite tid men jag tror också att produktionen kommer att bli mycket bättre än om jag hade påbörjat det när jag tänkte det. Bättre än någonsin, jag lovar.

I dag har jag badat i solljus. Bara varit, gjort downtown osäkert, lyssnat på musik och varit farlig nöjd med mig själv. Jag brukar göra sådana saker precis innan jag går in i ett större inspelningsprojekt. Liksom för att se Norrköping en sista gång innan man börjar jobba på allvar. Kanske är det för att bekräfta för mig själv att det verkligen kommer att gå bra, att produktionen kommer att kicka hårdare än hårdast och att Norrköping kommer att ligga kvar även efter projektet.

Det kommer att bli bra, jag lovar.

/Elfwingson

Ungdom & uppbrott

Ringer upp min ömma moder och fiskar upp allting till ytan. Hon är fin, min mamma - själarnas moder. Hon är bra att ha till hands när hon lyssnar på det där sköna sättet som bara mammor kan och säger det som bara låter bäst när en mamma säger det. Sedan pratar vi om allt möjligt och omöjligt och om vilka de som blev kvar och de som drog ifrån samhället jag en gång växte upp i. Stundtals saknar jag min mamma och pappa. Det är då jag ringer dem och får höra om deras vardag som hårt jobbande pensionärer. Fuck, det verkar som om de har mer att göra nu än när de jobbade. Skumt.
Det är när jag saknar dem som mest som vi pratar om hur jag var när jag var liten. Det är lika underhållande varje gång, jag lovar. Varje gång vi pratar om det tänker jag på vad som egentligen hände. Vad var det som hände på vägen? Åtskilligt antar jag. Både bra och ”mindre bra” saker. Men det finns säkert anledningar till det också. Jag funderar mycket på om jag hade haft möjligheten att liksom beama mig tillbaka i tiden och träffat mig själv när jag var typ sjutton år. Då hade jag nog sagt: ”Hörru du, nu ska du lyssna och du ska lyssna noga”. Sedan hade jag säkerligen sagt en massa saker i stil med om att jag inte skulle noja så förbannat mycket inför framtiden och att allting kommer att bli bra. ”Kompis, ge det bara lite tid så kommer det att lösa sig för dig. Och du förresten, du kommer aldrig att tröttna på musiken. Bara så att du vet liksom”. Sedan hade jag gett den där sjuttonåriga versionen av Elfwingson en kram och ett ”hang in there och ta hand om dig”. Jag tror att jag hade mått bra om någon hade sagt det då.

Sitter och läser en gammal dagboksanteckning: ”Du förstår, dagarna är i svart-vitt medan nätterna är i färg... När i helvete ska du förstå att det är så det är och alltid kommer att vara?” Kontrollerar datumet och ser att det inte är allt för länge jag skrev det där. Eller i och för sig, november 2005 ligger ju ganska långt borta nu. Sedan blir jag, för några minuter, supernostalgisk och drömmer mig bort bland Norrköpings vinterkalla nätter, klara stjärnor och timslånga samtal. Sedan piper telefonen till och jag rycks ur mina meningslösa dröm om det som varit och det som aldrig blev.

Fortsätter läsa i Boken medan herr Berg sjunger ”[...] och då kommer känslan. Den smygande känslan. Den enda jag inte rår på...”

/Elfwingson

Sweet aspirin & tender sympathy

Ibland blir det för mycket för pojken i Tornet. Alla hjärnspöken blir för hemska och alla gengångare fyller hela stigen. Det är nästan lite ondskefullt men fullkomligt normalt antar jag. Det blir märkligt, underligt, konstigt, dåligt... Inte bra, Elfwingson. Inte bra alls. Och det är när de stunderna infinner sig som Boken fylls sida upp och sida ner och jag blir lika förvånad varje gång då jag måste köpa ett nytt kollegieblock dedikerat till de allra djupaste känslorna och de mest innerliga tankarna. Varje gång blir jag lika förvånad över att det inte tagit speciellt lång tid att fylla ett helt kollegieblock.

I helgen pratade jag med någon om att jag inte tänker sänka garden så snabbt igen. Vara på min vakt och alltid vara beredd på en massa saker. Både bra och ”mindre bra” saker. Någon tycker att jag är feg och barnslig för det. Kompis, jag tror ordet du letar efter men inte får fram är: mänsklig. Jag upphöjer mig inte till skyarna och säger att jag är en gud och bäst på allt. Jag upphöjer inte mig själv till något övermänniskoideal som kan ta allting med en klackspark. Jag är i allra högtsta grad mänsklig (trots allting jag faktiskt tar). T skrev en gång att jag var en god människa. Just den gången svalde jag stotheten och höll med. Jag höll med på mitt sätt men visste innerst inne att jag inte är mer än människa. T har säkert skrivit många fina saker om mig och åtminstone två gånger har jag blivit alldeles tjutig när jag läst det.

Medan jag tog en långpromenad i dag tänkte jag på vad en före detta bandpolare frågade för ett tag sedan: ”Skriver du inga låtar nu för tiden?” Sanningen är att jag har lagt ner det där med låtskrivandet. Kanske för alltid eller kanske inte. Det enda jag vet är att jag varken har ork eller lust att sätta mig ned, samla tankarna och skriva en grym låt. Inte ens för min egen skull. Faktiskt, det var många år sedan jag gjorde det. Då berodde det på att jag faktiskt hade en massa saker att säga och det lät bäst i en låt liksom. Numera skriver jag inga låtar. Jag vill producera andras musik. Det är en vacker dröm i alla fall, OK. Fan vet om jag någonsin kommer att lyckas med att bli just musikproducent, men om jag inte gör det så finns det säkerligen en anledning till det också. Numera skriver jag inga låtar men det beror inte på att jag inte har någonting att säga, utan för att jag inte vill lägga energi på att skriva en treminuterslåt när jag kan skriva det i Boken eller här.

Jag kommer aldrig att vara bra på speciellt mycket annat än att producera musik och ge långa (men ack så uttråkande) föreläsningar om krig. Jag kan inte så mycket annat. Jo förresten, en sak till är jag bra på: att vara en förbannat bra vän när det behövs, jag lovar. Jag har det nämligen på papper, jag har det på SMS och jag har det i mailboxen.

/Elfwingson