Och medan jag går där längs med Strömmen frågar mig herr Berg vilken färg själen egentligen har. Han upprepar frågan alltför många gånger för att jag ska kunna ignorera den mera nu. ”Vilken färg har själen?” Jag tror att själen är antingen röd, svart eller grön. Välj själv, kompis. Människor väljer alltid till slut och om människorna inte kan förmå sig själv att välja så väljer själen åt en. That's the way it is och lär dig leva med det, Elfwingson. Skärp till dig nu, håll käften och gilla läget.
Någon frågade sig själv en gång hur mycket man egentligen vill känna sig själv. Det är väl på gott och ont jag säger att det är bra att känna sig själv ganska så mycket. Man har liksom mer koll på läget då. Man har mer koll på sig själv och vet hur man reagerar i olika situationer och man behöver inte flippa ur när det händer saker som är så där lite utanför ramarna. Så länge man har koll på sig själv har man också koll på sin egen själ och det kan ju inte vara en dålig grej, eller hur?
Faktiskt, jag totalvägrar att tro att det är en dålig grej...
Om jag alltid väljer den gyllene medelvägen annars så väljer jag alltid ena eller andra sidan när det gäller mig själv. Det kan ta lite tid, men skillnaden från förr är att jag numera aldrig ångrar mig. Man kan ju inte gå omkring och ångra saker hit och dit för då äter det ju upp en till slut. Nåväl, när man väl valt så kan du ju undra vad som händer sedan. Sanningen är så klart att det vet man ju aldrig och det kanske är det som är det bästa med hela grejen: man har inte en jävla aning om vad som händer efteråt men det är sådant man märker, jag lovar.
Och jag är fullkomligt lugn...
/Elfwingson
Foto: Linda