Vet du, i bland tror jag att pojken i Tornet har alldeles för lätt för att återskapa känslor. Frågan är om det är så bra alla gånger? Visserligen hjälper det säkert till när han jobbar men... Är det verkligen värt allting? Är en bra produktion verkligen värd mängder av återskapade känslor eller de mest svarta berg-och-dalbanorna han (för tillfället) råkar befinna sig i. Jag vet inte... Det känns lite som att profitera på sina egna psykbryt som man faktiskt för länge sedan har lagt bakom sig. För några få timmar återvänder de där känslorna hos pojken i Tornet som han har glömt bort. Han återskapar känslorna när han skapar en massiv ljudkuliss och i samma sekund rasar han lite, reser sig upp igen med blödande ögon och frågar sig själv: ”Är det verkligen är värt det?”
När jag satte mig vid pianot hade jag en tanke om att det skulle låta som värsta konserflygeln. jävligt clean, vackert och så där. Det gjorde det också, men det var inte bra i alla fall. Det var någonting som fattades. Någonting viktigt. Så jag gick jag upp på taket, rökte och fångade den där känslan jag alltid har alldeles för lätt att hitta tilbaka till. Du vet, känslan av total ensamhet och tomhet... Intet liksom. Och vad kan illustrera den känslan bättre än ett ensamt piano i en stor gymnastiksal?
Isande och alldeles jävla ensamt.
/Elfwingson