Ringer upp min ömma moder och fiskar upp allting till ytan. Hon är fin, min mamma - själarnas moder. Hon är bra att ha till hands när hon lyssnar på det där sköna sättet som bara mammor kan och säger det som bara låter bäst när en mamma säger det. Sedan pratar vi om allt möjligt och omöjligt och om vilka de som blev kvar och de som drog ifrån samhället jag en gång växte upp i. Stundtals saknar jag min mamma och pappa. Det är då jag ringer dem och får höra om deras vardag som hårt jobbande pensionärer. Fuck, det verkar som om de har mer att göra nu än när de jobbade. Skumt.
Det är när jag saknar dem som mest som vi pratar om hur jag var när jag var liten. Det är lika underhållande varje gång, jag lovar. Varje gång vi pratar om det tänker jag på vad som egentligen hände. Vad var det som hände på vägen? Åtskilligt antar jag. Både bra och ”mindre bra” saker. Men det finns säkert anledningar till det också. Jag funderar mycket på om jag hade haft möjligheten att liksom beama mig tillbaka i tiden och träffat mig själv när jag var typ sjutton år. Då hade jag nog sagt: ”Hörru du, nu ska du lyssna och du ska lyssna noga”. Sedan hade jag säkerligen sagt en massa saker i stil med om att jag inte skulle noja så förbannat mycket inför framtiden och att allting kommer att bli bra. ”Kompis, ge det bara lite tid så kommer det att lösa sig för dig. Och du förresten, du kommer aldrig att tröttna på musiken. Bara så att du vet liksom”. Sedan hade jag gett den där sjuttonåriga versionen av Elfwingson en kram och ett ”hang in there och ta hand om dig”. Jag tror att jag hade mått bra om någon hade sagt det då.
Sitter och läser en gammal dagboksanteckning: ”Du förstår, dagarna är i svart-vitt medan nätterna är i färg... När i helvete ska du förstå att det är så det är och alltid kommer att vara?” Kontrollerar datumet och ser att det inte är allt för länge jag skrev det där. Eller i och för sig, november 2005 ligger ju ganska långt borta nu. Sedan blir jag, för några minuter, supernostalgisk och drömmer mig bort bland Norrköpings vinterkalla nätter, klara stjärnor och timslånga samtal. Sedan piper telefonen till och jag rycks ur mina meningslösa dröm om det som varit och det som aldrig blev.
Fortsätter läsa i Boken medan herr Berg sjunger ”[...] och då kommer känslan. Den smygande känslan. Den enda jag inte rår på...”
/Elfwingson