Är det fråga om balans eller är det bara lagen om alltings allmäna jävlighet?

För bara några timmar sedan fick jag reda på att jorden blev en själ fattigare i helgen. Men himlen blev förvisso en ängel rikare. Jag kan den här känslan; magen knyter sig, ögonen blir grumliga och en kall, kall kåre kryper längs med min ryggrad. I vilket fall som helst så har jag nog inte riktigt fattat att du är borta. Inte riktigt än. Men jag antar att det snart slår mig på käften. Är det inte märkligt det där med att sorg verkligen, verkligen kan förlama en?

I nästan tre år trampade vi samma grus du och jag. Gata upp och gata ner har vi traskat runt i Norrköping och pratat, skrattat, tjutit, bråkat eller bara hållit käften. Så många gånger vi höll hårt i varandra och kastade oss ut i det där stora Ingenting. ”Kom vi går till solen” sa du ganska ofta, tog mig i handen och drog ut mig från skuggorna. Det var din grej. Vi slogs för varandra du och jag. Mot inskränkthet, mot dumhet och mot rikspuckon som aldrig lät dig vara som du är. Strömmens glittrande vatten flöt bredvid oss och lummiga grenar som hängde över våra huvuden medan vi tog långa promenader under en värmande sommarsol. Kent-konserten i maj 2005 där du gav mig en kram och sa att du aldrig sett någon som kunnat gå upp i musik så mycket. Hur många gånger satt vi inte på torntaket och undrade vart i helvete egentligen livet skulle ta oss och hur många kalla vinternätter gick vi längs med Norra promenaden och menade att allén ner mot biblioteket var Norrköpings mest vackra plats. Du lyckades alltid att se det fina i allting. Även i det som var fult eller bara hemskt. Ett resonemang jag verkligen tog till mig och sakta men säkert kände att jag kan hålla med om.

Du och jag gjorde den där sista östgötasommaren till någonting bra och jag fotograferade allting med min ögonblickskamera. Jag fick nog aldrig chansen att berätta hur otroligt tacksam jag är över att varit din vän. Men nu när jag sitter här och försöker intala mig själv att ”händer det någonting bra, så händer det någonting dåligt och det är bara så det är att vara homo sapiens” tycker jag ändå att allting känns så förbannat orättvist.
Så mycket vi sa, så mycket vi gjorde och så mycket vi skrattade när vi sa och gjorde allting. Jag skulle dansa på ditt bröllop och du skulle förmodligen återigen ha skrattat. Men nu har ännu ett skratt tystnat. Jag saknar dig och ditt skratt, min vän.

Med kärlek till Linda - Hovfotografen (och givetvis till samtliga familjemedlemmar).

/Elfwingson

När det galna gränsar till det rent absurda

När vissa musiker besöker vararanda i varandras hem börjar det alltid fingras på instrumenten. Om T är här börjar stegar han nästan alltid fram till gitarrerna, plockar ut en och sätter sig till att lira några licks. Samma sak om jag är hos honom; jag plockar fram hans gura och går loss på något gammal örhänge. Det är liksom någonting som faller sig naturligt och det är inte mer med det.

Jag har tänkt på att det där förekommer nog ytterst sällan i en symfoniorkester. Där är alla ekvrilibister på sina specifika instrument. Spelar man oboe så spelar man oboe och ingenting annat. Eller det gör man nog men det är nog sällan som man berättar om det eller visar det. Dessutom är det inte helt politiskt korrekt att ta sig friheten att börja spela på någon anns instrument bara sådär. Det är nog inte så att en försteflöjtist släntrar fram till cembalo-traktören och frågar om man ”får lira ett par takter”. Lika overkligt skulle det vara om percussion-nissen, under ett break med Radiosymfonikerna, kom fram till valthornistern och säger ”Bra gjort där på sjuttiofjärde takten. Jag måste bara säga att jag tycker att du lirar ett råskönt instrument. Får man prova virveln eller? Förresten, skriver du eget?”

En annan situation som jag tror förekommer väldigt sällan är den här (och nu måste du tänka dig följande scenario); det är en sommarkväll/natt. Ett ganska stort gäng sitter runt en eld på en strand någonstans i Sverige. Det pratas. Det sänks ett par öl. Ystra skratt river sönder pratkulissen då och då. Någon kanske lirar munspel medan en annan softar med några sköna ackord på en gammal nylonsträngad Landola-gitarr. Då skulle det nog inte hända att en kille/tjej släpar fram en harpa och frågar musikanterna: ”Tjena! Får man hänga på eller vad säger ni? Proud Mary i D-dur. En, två, tre, fyr...” I grund och botten tror jag i och för sig att alla musiker hyser stor respekt för varandra. Jag har visserligen stött på musiker (som uteslutande sysslat med en mer klassiskt orienterad musikform än mig) menat att om man spelar gitarr, ukelele eller kazoo bör betraktas som musikalisk outlaw.

Men jag tror att även dessa personer innerst inne tyckte att även jag var en ganska skön snubbe fastän jag bara spelar gitarr. Det svåra var bara att erkänna det.

/Elfwingson

Guldkant?

Då var det snart dags igen. Sommartid. Det är intressant eftersom att jag alltid, alltid lyckas att glömma bort om man ska ställa fram eller tillbaka klockan. Det är ju onekligen ganska så märkligt eftersom att det inträffar hela två gånger per år och ändå så lyckas jag med konststycket att glömma. Varje. Jävla. Gång. Enligt säkra källor är det dock tid att ställa fram klockan en timme. Så är det sagt i alla fall. Men jag vet inte. Jag lär förmodligen vakna på söndag och inte ha en jävla aning om vad som händer.

En annan sak jag har undrat över är var i helvete strumporna tar vägen. Du vet säkert vad jag talar om här; du står i tvättstugan efter en lång tvättsession och står nu inför den där monumentala uppgiften att vika ihop all tvätt. Det är någonting som är mer tråkigt än att se på när färg torkar men du gör det eftersom att det när allting kommer omkring, är en ganska bra grej. Där och då upptäcker du till din stora fasa någonting som får krig, svält och världsomfattande epidemier att framstå som lugna försommarkvällar; det fattas tvätt. Och inte vad som helst. Det fattas strumpor. Var tar de vägen?
Jag misstänker ibland att tvättmaskinen hyser ett svart hål som helt enkelt käkar just strumpor. Nu var det länge sedan det hände men hur många gånger inträffade det inte i Oskarshamn. I Norrköping och överallt annars där jag tvättat mina kläder. Jag misstänker å andra sidan att det hela börjar redan i tvättkorgen. Jag kan tänka mig att snacket går ungefär såhär; ”Nej, vi hör inte hemma här. Det känns fel. Kom igen nu, låt oss söka lyckan i fjärran land. Let's make a break for it. Vem är med mig?!” När det sedan är dags att tömma tvättmaskinen klistrar sig en strumpa desperat mot kanten för att inte bli hittad. Atmosfären är laddad. Spänningen stiger. Det är nästan nervpåfrestande för strumpan att sitta där. Upptryckt mot väggen och endast ha sig själv att lita på. ”The great escape” i tvättmaskinsmiljö helt enkelt. Strumpan kanske noterar med tillfredsställelse att den undgått att bli hittad för nu väntar the sweet taste of freedom!
Men vad händer sedan...?

Personligen tror jag att strumpan liksom krälar iväg, syr på knappar och börjar ett nytt liv på en dockteater någonstans långt, långt borta.

/Elfwingson

Verktyg

Det är när tekniken strular som man känner sig så oerhört liten och obetydlig. Jag vet inte hur många nätter som svordomarna har haglat värre än en kulsvärm vid en arkebuseringsplats, ”hantera och acceptera” har legat jävligt långt borta och jag har känt att många av projekten har blivit stoppade just på grund av att datorn inte har riktigt har varit på min sida.

Inom kort anländer snart en ny medlem till det elfwingsonska hemmet; en alldeles ny musikdator. Det hela känns oerhört upplyftande och jag kunde inte vara mer lycklig över att äntligen få prodda i en kraschfientlig miljö. Tolv papp kostar skiten men jag garanterar dig att det är en förhållandevis liten summa med tanke på vad en fullt utbyggd musikdator kan kosta. I vilket fall som helst är det en investering precis som mina studiomonitorer jag köpte i Borås för något år sedan. När jag sitter här och blickar ut över mitt hem infinner sig en känsla av välbefinnande över att jag med årens lopp lyckats bygga upp en ganska skön instrumentpark; tre stycken ackgitarrer (varav en 12-strängad), en mycket bra elbas, en näsflöjt, ett digitalpiano, fyra munspel (C, A, D och G), en ukelele, en kazoo, en blockflöjt, en tamburin, rytmägg samt två elgitarrer. Med andra ord; jag har de instrumenten en musikproducent behöver (och kunskapen att bruka dem). Trummor behärskar jag inte alls därför finns det ingen anledning att införskaffa ett set. Dessutom är jag inte helt och hållet säker på att det skulle uppskattas av mina grannar om jag helt plötsligt skulle sitta och slå fram taffliga 4/4:or klockan halv två på natten.

Häromkvällen tog jag en långpromenad. Samtidigt lyssnade jag på gamla produktioner från så långt tillbaka som 2006 och insåg att jag blivit fan så mycket mer vassare på produktion men framförallt på att spela tight. Detta gäller inte bara gitarr utan inkluderar även munspel, tamburin och elektifierad basgitarr. Det var både kul och lite jobbigt att lyssna på den där versionen av This one's for you från 2006. DÅ tyckte jag att det var det bästa jag någonsin gjort. NU när jag lyssnar på det känns det ju inte riktigt likadant. Det låter faktiskt ganska risigt om This one's for you. Socker (kent-cover) ska vi ju inte bara tala om. Ordet ”sågverk” är nog det första man tänker på. Andra användbara fraser är ”för jävligt” och ”kass”. Men vi har alla våra faser och det känns skönt att vara progressiv i sin passion.

Även om passionen och glöden finns där så är verktygen för att förverkliga sina visioner minst lika viktiga.

/Elfwingson

"Fa-an, vilken jävla kärring du är" - T

”Yo, brorsa. Vad händer?”
”Ptja, jag är tjutig”
”Va fan, är det någonting som har hänt eller!?”
”Nej då, jag blir bara såhär i bland. Jag har väl helt enkelt PMS eller någonting...”

Sådär skulle ett telefonsamtal kunna låta mellan T och mig men jag garanterar dig att det inte är någon fara. Jag blir faktiskt sådär ibland. Tjutig. Gråtig. Och det är i 99,9 % av fallen ingenting fara på taket. Jag kan helt enkelt bara börja störttjuta över just ingenting. Gråtmild. Attackgråt. Kalla det vad du vill, men så är det i alla fall. Det behöver egentligen inte finnas någon trigger. Inget speciellt rörande eller snyftframkallande. Det bara... Kommer. Jo tack, jag mår ganska hyfsat. Har konstant ont i magtrakten, men det vet vi ju alla vad det beror på. Det där kommer inte åt mig längre eftersom att jag lagt ner att överhuvudtaget försöka förstå och jag glider vidare i tillvaron med inställningen att ”det som händer, det händer när det händer”.
Jag får å andra sidan aldrig de där tjutepisoderna bland folk eftersom att det skulle kännas skumt.
Nåväl, mitt i all galenskap så finns det vackra saker och en ganska fin grej med det här är att jag alltid känner mig lättad. Som om det liksom behövdes lite gråt för att balansera upp, min annars så trevliga, tillvaro lite.

* * *

Jag drömde om någonting jobbigt för ett tag sedan. Det sprängde sönder min sömn och jag vaknade ungefär två gånger i timmen och varje gång var det där jobbiga nästan pinsamt att erkänna för mig själv. Men när jag väl gjort det så berättade jag om det där jobbiga för någon annan och det kändes bra att ha gjort det. Men så är det i bland; för att kunna erkänna någonting för någon annan så bör man nog erkänna för sig själv. Det är nog där resan till att inse sina egna tillkortakommanden börjar.

Nåväl, om jag är tjutig eller bara fånig i dina ögon så spelar ingen roll. Och det skulle vara så att jag helt enkelt har ett överskott av östrogen i kroppen så är i alla fall jag helt OK med det.
Jag vinner på det i längden, jag lovar.

/Elfwingson

Små, små snöflingor i en snöstorm

Det som stort i min värld förmodligen inte är lika stort i din värld och vice versa. Det här bloggen heter ”I periferin” av en anledning och det som är dina vardagar/psykbryt/glädjeämnen/tragedier är och förbli ute i periferin för mig. Men jag bryr mig inte mindre om dig för det.

En kväll förra veckan gick jag och till min lokala bensinmack med uppgiften att inhandla cigg och eventuellt hyra en film. På vägen dit kikade jag till på klockan och undrade stilla om jag skulle träffa på L som av någon anledning skulle vara ute i samma ärende (Marboro medium säljs av någon outgrundlig anledning bara på Statoil här i byn). ”Träffar jag henne blir jag glad” tänkte jag sekunden efter.
Nåväl, jag stegade in på macken och registrerade att varken L (eller någon annan person utöver personalen) befann sig i butiken vid tillfället, köpte mina cigg, hyrde ”The Strangers” samtidigt som jag konstaterade att jag inte träffat L (och ett ”synd” susade genom huvudet) och gick därifrån. När jag precis passerat järnvägsspåret och, som vanligt, var helt uppslukad av min egen värld hörde jag ett avlägset ”hallå!” snett framför mig. Jag ryckte till och såg rakt in i L's ansikte tvärsöver vägen. Det visade sig att hon kommit med bussen från Kalmar (där kursen hon medverkat på under veckan hållits), hoppat av på en tidig hållplats för att få en kvällspromenad. Det spelar i och för sig ingen roll vart hon kom ifrån eller vilken buss hon tagit nu när jag tänker på det...

Jag blev nästan lite chockad av det där och tänkte att slumpen spelar en märkliga spratt i bland. L menade att ”det nog var meningen”. Jag vet inte, slumpen känns mer konkret på något sätt. Att hon skulle hoppat av vid någon annan hållplats och att om jag gått en halvtimme senare hade vi aldrig stött på varandra. Hela episoden var i vilket fall som helst oerhört märklig och nästan lite skrämmande. Märkligt för att den var så extremt slumpmässig och skrämmande av samma anledning. En tämligen vanlig grej för dig men inte för mig. Märkligt och skrämmande som sagt men absolut inte mindre i min värld för det.

Snarare tvärtom.

/Elfwingson

Det var bara tallarna som var mina vittnen den gången

Jag vet inte om du som läser det här har blivit bedragen någon gång. Jag har blivit bedragen. Två gånger dessutom och jag garanterar dig att det har varit lika överjävligt varje gång. Men först och främst vill jag bara säga att det där med otrohet kan vara knepigt eftersom att vi alla är olika och har olika definitioner på kärlek och förhållanden. En del tycker att gränsen går vid en kyss medan andra menar att gränsen för länge sedan är nådd vid ”fel” sorts tankar om någon annan. Ja, jag vet att det finns lika många anledningar till att människor är otrogna som det finns människor, men det spelar ingen roll. Otrohet är inte OK i min värld. Att jag skulle vara otrogen är någonting som helt enkelt inte existerar i min värld. Den sortens smärta skulle jag helt enkelt inte tillåta mig själv att tillfoga någon man säger sig älska. Nåväl, jag tänker inte sitta här och fåna mig om huruvida det är OK med otrohet eller inte eftersom att det inte är det den här texten ska handla om...

Som sagt; två gånger har jag faktiskt råkat ut för det där. Första gången var 1997 och jag hade, sanningen att säga, inte så värst mycket koll på världen. Framförallt inte kärleken. Andra gången var 2005, jag hade mer koll på världen runt omkring mig och lite mer koll på kärleken. Jag tänker inte sitta här och dra upp en massa onödiga detaljer. Låt mig bara säga att vi var förlovade och att hon, efter över fyra år, var otrogen och vårt förhållande tog abrupt slut. Mer behöver du inte veta. Givetvis var jag oerhört ledsen, förblindad av svartsjuka (och primalt ursinne) samt kände mig kränkt å det grövsta. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta henne för det hon hade gjort mot mig och mot oss. Nåväl, tiden gick och vardagen började så sakta att komma tillbaka. Så är det ju; man går, trots allt, vidare och inser att det som inte dödar en gör en starkare.
Någonstans mot slutet av december 2007 var jag ute och gick en kvällspromenad. Det var förmodligen kallt och snön låg tämligen vit på marken. Antagligen strosade jag runt som bara jag kan, sparkade i en snöhög eller två och tänkte troligtvis på just ingenting. Helt plötsligt stannade jag upp och förblev stående. Ganska högt för mig själv sa jag ”E, jag har förlåtit dig”. Sedan blev jag tyst för att efter något minut traska vidare. Omedelbart efteråt kände jag en väldigt lättnad. Eller njaaa... ”lättnad” är nog fel ord. ”Lugn” är nog ett bättre ord. Stillsamt lugn. Inte för att den där otrohetsaffären hade gnagt mig under alla år utan det var mest för min egen skull. Kanske för att testa mig själv eller någonting i den stilen. Ett stillsamt lugn lägrade sig över mig i alla fall.

En befogad följdfråga du kanske ställer dig nu är om jag någonsin har sagt till E att jag faktiskt förlåtit henne men det har jag inte. Vi har inte pratat sedan 2005 och det är inte mer med det. Vi hade liksom inte mer att säga och vi var/är oerhört klara med varandra. Nu känns det ju verkligen märkligt om jag skulle ringa henne och säga det. Det känns liksom... Onödigt. Det var inte för hennes eller vår skull som jag sa det där, det var som sagt för min egen. Nu är det 2009 och jag är lika lite OK med otrohet som då men ordspråket är fortfarande ”att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt”.

Jag är inte på några sätt närmare gudomligheten tack vare den där lilla detaljen men jag är lugn och det är någonting jag är väldigt stolt över.

/Elfwingson

Alltså...

Jag tänkte på dig igår.
Det tillhör visserligen inte ovanligheterna men det som var mer vackert än en strålande höstdag var att jag tänkte på hur naturlig och avväpnande du kan vara. Det slog mig i helgen och framförallt i lördags natt därute på verandan. Nåväl, avväpnande som sagt. Det är i alla sin alldaglighet väldigt fantastiskt. Jag har nog aldrig träffat på någon som kan vara så avväpnande som just du.
Du har inte långt till det där porlande livsfnisset eller ett spontant gapskratt och det är alltid lika smittsamt. Samtidigt kikar i bland Det Stora Allvaret fram och natten kan bli väldigt, väldigt djup. Jag menar inte att du är ytterligheterna personifierad utan självklart representeras alla känslotillstånd men... Ptja, det jag säger är nog att ditt skratt, ditt leende och din blotta uppenbarelse alltid är lika avväpnande.
Avväpnande, varm och väldigt, väldigt fin.

/Elfwingson

Vad det gäller det här inlägget så kan jag bara säga; allt i sinom tid, jag lovar

Sjung som om du menar det

När du står framför en mikrofon i studiomiljö kan man ta om hur många gånger du vill. Du kanske inte hittar rätt ”feel” (det vill säga känsla). Du kanske inte har 100% täckning för de där orden som egentligen betyder någonting. Stundtals har jag känt mig skitfånig när jag stått där och ylat fram till exempel ”[...] så ge mig en krona för era tankar, gör mig till miljonääääääär” eller ”jag vill att allting ska ta sluuuuuuuuuuuut”. Det känns onekligen lite skitnödigt att stå där och försöka hitta känslor som man kanske, för tillfället, inte har. Det där med att sjunga med rätt sorts feel käns kanske inte naturligt. Hellre med känsla än rätt. Med det säger jag inte att det är speciellt OK att sjunga åt helvete så länge man har känsla. Då kan man lika gärna lägga ner allt vad sång heter och titta/lyssna på en Idol-audition.

Nåväl, det känns angeläget att leverera en låttext när man känner för låten i fråga och det hade ju varit märkligt om jag inte känt ett skit inför mina egna sångtexter. Om jag nu lämnar mina egna låttexter här för ett slag och reflekterar över det där med att ”känna” någonting speciellt inför en låttext. Det är kanske i bland någonting som går hand i hand med vilket humör man befinner sig i. Det kanske inte känns naturligt att leverera en jävligt deppig text när man är på strålande humör och allting känns helt OK likväl som det känns vansinnigt onaturligt att sjunga en glad och poppig låt när man är långt ner i skiten. Jag vet inte, men nog väljer man låtar efter tycker och smak. I alla fall känner jag på det viset; jag väljer låtar med texter som säger mig någonting. Som helt enkelt tilltalar mig. En låt med en text som säger allt det där som jag kanske kan säga högt men artisten säger det på ett mycket bättre sätt.
Då är det ju genast mycket enklare att sjunga och dessutom mena det.

/Elfwingson

...och allt hände medan tomaterna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet

När jag frågar S om någonting behöver jag oftast a second opinion i en fråga, ett påstående eller en situation. Hon är otroligt insiktsfull och har vettiga svar på saker och ting som jag undrar över. Därför blir hon skrämmande ofta måltavla för mina funderingar och frågor.

För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.

Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.

I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.

/Elfwingson

Få se här nu...

Arrogant, självisk, kolerisk, en modesprätt, envis, grå, dokumenterat dum (ja, någon sa faktiskt så under en, annars väldigt trevlig, promenad runt Strömmen. Vilken fantastisk kvinna!) och omänsklig.
På plus-sidan har vi lojal, vacker, envis, verbal, social, älskvärd, intressant, ödmjuk, trevlig och hjälpsam.

Frågan är vilken av vågskålarna som väger tyngst?
Välj själv, kompis!

/Elfwingson

Jag har redan gjort mitt val och insett att jag duger som jag är.

Det är väl oundvikligt antar jag

Eftersom att Breitholz och hans Allears gick i graven för en tid sedan så tog jag det där med distrubition ett varv till och det nästan med lite stolthet jag nu påannonserar det här. Jag har producerat, mixat, mastrat så det är väl ett ganska naturligt steg att ta känner jag. Dessutom är det lite kul att kunna få dig, som läsare, att även kunna ta tillfället i akt att även höra på det jag kräkt/kräker ur mig. Dessutom slipper jag sitta online och skickar låtar till höger och vänster.
Då det av någon outgrundlig anledning bara går att lägga upp sex stycken låtar åt gången så ligger för närvarande endast Malström, Atlas, Januari, Kvinnan på Nygatan och Tusen ljus... uppe men det kommer att vara i ständig förändring i takt med humör och framförhållning.

/Elfwingson

Här och nu

Det talas mycket om ”här och nu”. Det poppar upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att slappna av i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna softa sedan” har blivit lite för mycket av rutin och avslappning och meditation ligger lika rätt i tiden som exempelvis ett matlådereportage i en lokaltidning nära mig.

Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.

Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.

/Elfwingson

My kind of piff

I bland kan man få för sig att vilja göra om i sitt hem. Personligen känner jag inte det suget lika mycket efter min make over i slutet av förra sommaren. L pratade visserligen om att även trolla fram en fondvägg i mitt vardagsrum men nu råkar jag gilla min vägg precis som den är. Stilren, grå och intetsägande. Ungefär som jag är alltså.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.

För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.

/Elfwingson

För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.

Veckans finaste tanke

Samtidigt som jag gick och gottade mig i solen häromdagen tänkte jag på hur det faktiskt har blivit en hel del produktioner genom åren och att det är bra att ha massor av grejer i ryggsäcken. Inte bara för mitt CV utan för erfarenheten. När den här livesvängen är över går jag tillbaka till mitt autistiska hörn igen och tar itu med den här uppföljnings-EP:n samt A's låt Somedays. Efter det hoppas jag på att få spela in min kör inom en snar framtid. Jag menar, det vore ju kul att även kunna visa upp en körinspelning.

* * *

När man ser och hör om hur en del män är och beter sig så tänker jag återigen veckans finaste tanke; jag är jävligt nöjd med själv genom att få vara en känslosam (musik)nörd som i bland har alldeles lätt för att snöa in på produktion och mixning.

And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.

/Elfwingson