Det talas mycket om ”här och nu”. Det poppar upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att slappna av i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna softa sedan” har blivit lite för mycket av rutin och avslappning och meditation ligger lika rätt i tiden som exempelvis ett matlådereportage i en lokaltidning nära mig.
Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.
Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.
/Elfwingson