Det är en sådan där dag igen. En sådan där dag då ett pärlband av smärta suddar ut all form av glädje och bryter sönder varje uns av energi. En äcklig, grinade dödskalle hänger ovanför mitt huvud och månen hänger ännu lägre. Jag räknar spikarna i taket hos en vän. Ovanför mig finns ytan och under mig; djupet. Rädslan sätter sina spår och jag blir förbannad på mig själv för att den rår på mig så lätt numera. För att den kommer åt mig. För att jag känner mig patetisk när jag tjuter över någonting jag ändå inte kan styra över. Jag blir förbannad över mig själv för att jag fegar ur. För att jag inte är lika modig som alla er andra. För att det blir exakt sådär nattsvart som det absolut inte får bli. Jag blir förbannad på att mörkret tränger sig på och gör mig illa.
Riktigt illa.
/Elfwingson