...men vi gav järnet och vår kör gjorde absolut bäst ifrån sig. Du skulle varit där, kompis och själv hört dynamiken och låtarna. ”Kioskvältarfantastiskt” är inte ett tillräckligt starkt ord, men det får duga. Det har varit så otroligt kul att jobba ihop med dem och till slut fått dem att sjunga såhär fantastiskt bra ihop. En utmaning, det medges men alla rep paid off i går eftermiddag. Du må tro att det var en mycket stolt (och faktiskt lite nervös) körledare som slog in dem på ”Down in the river to pray”. Sedan flöt det bara på. Och ”nej” jag glömde ingenting. Allt kom med, jag lovar. Till och med jag själv. Nåväl, säga vad man vill om de andra körerna (de gjorde säkerligen, precis som oss, sitt bästa) men jag tycker ändå att vi borde vunnit.
Vi kom visserligen på en andraplats men hey, vi är på intet sätt några förlorare. Vi var, oavsett vad juryn sa, bäst. I min bok var vår kör bäst i världen. När vi kommit hem och mumsat i oss varsin pizza pratade jag och L om det där. Det känns onekligen lite snopet nu när allt är över. Lite av det där ”jaha, vad händer nu?” Men det är någonting som comes free med gig. Någonting annat som också kommer med på köpet är tröttheten. Du vet, den där tröttheten som är så påtaglig. Adrenalinet har rusat runt i kroppen och efter hela giget är du fullkomligt slutkörd. Men det är så det ska vara. Man ska vara trött och slutkörd. Det är någonting bra att vara efter gig.
Jag kände hur trött jag egentligen var när jag kommit hem efter en kort promenad och försökte byta kanal med telefonen.
/Elfwingson