Nu är det bara en månad kvar tills vår kör och jag (i egenskap av körledare) ska gå upp och kicka Kalmarsalen till månen. Det är inte utan att man undrar hur det kommer att gå. Det hör liksom till på något sätt att man tänker så... Men jag har fullt förtroende för dem trots allt. Det må vara en amatörkör men du skulle själv uppleva trycket och dynamiken som den kan faktiskt under prestera. Det slår gnistor om dem och jag får gåshud nästan varje gång crescendot i ”Hallelujah” klyver mitt hjärta mitt itu. Så fantastiskt jävla jättebra är det! Du kanske skrattar åt mitt rus här nu men... Du förstår, på något sätt har det här blivit mer än ett jobb för mig. Det har blivit en sorts nytändning för mig.
Visst, jag hade kunskaper redan innan hur man sätter stämmor, dirigerar, olika omfång i en blandad kör och allt annat man ska tänka på när man är körledare. Men jag har även lärt mig massor om både mig själv och körledarskapet genom dem. Låter det komplicerat? Möt mig halvvägs här nu... Jag är visserligen inte helt felfri (det ska gudarna veta) och jag har jiddrat med dem i bland. Men det beror enbart på att jag har haft en råklar vision om låtarna och arren. Därför har jag velat dra dem åt det hållet hela tiden och jag får betalt nu när jag hör dem uppfylla mina arrangeringsdrömmar. Jag är och förblir en otroligt stolt körledare och jag har absolut ingen annan att tacka än dem för att de bar mig ändå hit. Om en månad är det dags att gå ut på scenen, visa vad vi kan och förhoppningsvis ligga i täten när juryn ska sammanträda.
Efter det här enda giget splittras kören. Men vi kommer att göra det med glädje eftersom att vi gjorde vårt allra bästa och, framförallt, att vi hade jävligt kul på resan.
/Elfwingson