Sista körrepet innan jul- och nyårshelgen
Hej. Hej. Hej. Mår alla bra? Vad skönt att höra. Hoppas att ni kan stänga av julstöket ett slag så kör vi igång. Ska vi börja med att sjunga upp då?
Fan, det här går inte längre. Vad i helvete ska jag göra?
Jättebra. Jag tror att vi stannar där. OK, vilken tar vi först? Hallelujah? OK. Jättebra. En, två, tre, fyr, fem, sex... Kan altarna bara öka lite mer i dynamik under andra versen? Kalas! Vi tar om...
Helvete, jag undrar om det syns på mig att en bajonett skär genom mig?
Jag hoppas inte det.
OK, då tar vi nästa låt. Och kom ihåg att le. Det är superviktigt. Då kör vi. Kolla på min hand. Det är där och ingen annanstans som rytmen sitter. OK, en, två, tre, fyr...
De synkar och de har fått in dynamiken. De låter som en enda röst under crescendot i Hallelujah. Jag försöker entusiasmera dem ytterligare medelst glada tillrop under tiden de sjunger. Få dem att låtsas att de står på en scen och sjunger inför över sexhundra personer. Engagerar dem. Hyllar dem. Samtidigt har bajonetten blivit utbytt mot en motorsåg och den skär värre än någonsin.
Varför i helvete står jag här?
Det här spelar ju ingen roll liksom. För vems skull står jag här? Kan man inte bara lägga ner typ en timme innan vi egentligen borde sluta, gå hem och dra täcket över huvudet?
Ska vi lägga ner för ikväll? Ni har säkert massor att göra hemma. OK, då ses vi i januari och då jävlar då kör vi hårt! Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år allihopa!
Fan, jag måste hem. Nu.
För en utav de första gångerna i livet hade jag riktigt dödsångest förra veckan. Det började med en oroskänsla i magen och den växte sig allt starkare under kvällen. Det var äckligt påtagligt och jag undrade vad det var med mig. Handen lydde knappt när jag försökte tända en cigarett och tankarna susade bara runt, runt, runt. På hornhinnan dansade L och jag blåste ut röken mellan darrande läppar. Senare på kvällen biktade jag mig för T och erkände att jag faktiskt är rädd. På riktigt. Han lugnade mig (som vanligt) och allt det nattsvarta gick över till något som kan liknas vid mörkblått. Men just där och då, efter körrepet, spelade väldigt mycket saker väldigt lite roll. Det var svart och det var hemskt. Och framförallt var det galet hemskt för att jag inte är sådan. Inte nu längre.
Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.
Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.
/Elfwingson