"[...] och i gruset låg en fegis kvar. När mina glasögon just sparkats av" - kent
Jag drömde häromnatten och den här gången var det faktiskt inget vidare. Det var ”jävligt” in a bad way liksom. Scenen sitter fastklistrad och jag tycker inte alls om det. Det är en, med jämna mellanrum, återkommande mardröm och jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa den och det känns trist om det är så. Jag gick vidare men mardrömmen hängde liksom på. Jag, om någon, hade varit lycklig om jag sluppit den. Varje gång jag drömmer om det där vaknar jag alltid med lakanet virat runt kroppen som om jag försökt rymma från allting. Huvudvärken spränger sönder mitt huvud och ett oroligt skimmer höljer mina ögon i snövitt.
Förr i världen var jag alltid låg hela nästföljande dag. Jag var alldeles förtvivlad över att mina ungdomsår fortfarande gjorde sig påminda. Numera är jag varken låg eller förtvivlad. Det är mer så att jag stör mig på att den där mardrömmen fuckade upp min nattsömn. Irriterad liksom. Förstår du hur jag menar?
Det börjar alltid på samma sätt; ljus. Fukt. Vatten. Plask. Människor som ropar någonting. Ambiensljud som i en simhall. Händer. Armar. Råa skratt och till sist vattnet som forsar in i min mun och snabbt fyller lungorna. Ett dån från vattenmassorna som trycker mot trumhinnan och får det att mullra som ett åskväder. Hjärtat som arbetar för högtryck. Ytan som inte går att nå. Panik. Ögonen som svider av klorvatten och till sist; mörker. Vad säger man?
En utav mina största fobier handlar om öppna vatten i allmänhet och drunkning i synnerhet (och det har jag redan berättat om) och det finns en anledning till det. Tänk om jag någonsin kunde ta tag i den där fobin och göra mig fri från den. Om det någonsin inträffar kommer jag att bli världens mest lyckliga man.
/Elfwingson