Tittar på mig själv i badrumsspegeln, Vrider och vänder. ”Å ena sidan och andra sidan...” Stirrar rakt in i mig själv genom de bruna ögonen. De är grumliga. De är döda. De är trötta. ”Bruna ögon är varma ögon” säger L men just för närvarande håller jag inte med. Och framförallt håller jag inte med om att de är fina just nu. De är döda. De är trötta. De är bottenlösa. Tråkiga.
Kompis, jag gick från att vilja till att önska. Men för några få sekunder vill jag verkligen. Vill, vill, vill. Jag vill vara frisk. Nu! Blir förbannad. Upprörd. Jävligt arg. Tvättar ansiktet i onödigt kallt vatten. Tittar upp igen och blänger tillbaka på ansiktet i speglen. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” sjunger en barnkör långt borta. Magen bränner. Vänder sig ut och in. Diafragman gör ont efter nattens äventyr. Dricker iskallt vatten för att inte råka ut för spontan självantändning. En liter vatten och jag är på topp igen. Halvdagen övergår till kväll och jag drar på mig mina arbetskläder. Tar på mig min jacka och sveper palestinasjalen runt halsen. Tittar på mig själv en sista gång i hallspegeln och säger: ”Kom igen nu, kompis! Du är världens bästa vårdbiträde och vare sig inget eller ingen knäcker dig”.
För ett kort ögonblick ser jag rakt in och igenom mig själv via de bruna ögonen. Magen bränner och min diafragma gör ont men jag tycker inte synd om mig själv. Det finns så många andra som gör det. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll” mässar återigen barnkören. Det stämmer nog inte helt och hållet men jag blir trött på mitt jävla gnäll och det räcker nu. Nu får det vara nog. Jag föraktar visserligen inte människor som gnäller över en situation eller ett tillstånd de befinner sig i men som sagt; det finns redan så många som tycker synd om sig själva så då känns det ju synnerligen korkat att blanda in en idiot till i den soppan.
/Elfwingson