I går var H-bandet ute på äventyr, vi var nämligen i Stockholm. Den ”kungliga hufvudstaden” i allmänhet och Grand Hotel i synnerhet fick storslaget besök av oss och valda av näringslivet förundrades över vår finstämda stämsång. Jag förstår att Linköpings universitet vill framstå som ett bra universitet när de engagerar H-bandet som underhållning under ett par timmar. De borde känna sig ofantligt privilegierade som fick höra oss...eller så tyckte de bara att vi vi var jobbiga och ett "nödvändigt ont". I vilket fall som helst, vi fick duktigt med pengar för det där giget och då är ju vi nöjda och glada. Vilka vi gigar för är ju mindre intressant. Vi kunde inte brytt oss mindre.För min egen del var jag glad att återigen få sjunga ihop med pojkarna. Nu var det ett tag sedan, men vi klarade av det där giget med galans som sig bör när det kommer till H-bandet. Vi levererar. Som fan dessutom. Men jag tror att vi inte kommer att sjunga ihop så värst länge till. Det är ju det som är det tråkiga med sådana här grejer som sker på tillvidarebasis. Så länge som man pluggar ihop så är det ju lungt, men den dagen alla försvinner från staden är det mer eller mindre kört. Alternativt bildar jag och A någon typ av utbrytarfalang och fortsätter. Eller kanske inte alls...
/Elfwingson