Medan Hovfotografen undrar vad jag egentligen håller på med (eftersom jag bara svarar helt kort på hennes anrop över den minsta rutan i världen), funderar jag på om det finns någonting mer i Indien, utöver indier och blodiglar. Jag skriver nämligen på en fyrapoängare om Indiens musikindustri. Samtidigt skriver jag en ”miniuppsats” (ja, vår lärare kallar det så!) om public service och huruvida public service's funktion faktiskt är överflödig på grund av Internet. Sedan tråkar allt och (nästan) alla ut mig och jag rusar ner på stan för att träffa Hovfotografen. Medan vi sitter där i en sensommarsol och småkall vind pratar vi om att hösten, trots allt, kommer även i år. Hon dricker sin latte medan jag sävligt suger i mig mitt isthé ur mitt löjligt stora glas. Både okända och kända människor går förbi. De okända tittar vi helt diskret på medan de kända människorna hälsas medelst glada tillrop. Klockan går alldeles för snabbt och snart börjar det skymma. Men det är inte förrän cafépersonalen börjar blänga surt på oss som vi bryter upp. Sida vid sida längs med Drottninggatan säger hon att hon kommer att sakna Vaxkupan, den lilla tobaksaffären där hon alltid får köpa cigaretter på kredit mot slutet av månaden och café Kuriosa (a k a ”små tanter och stora kakor”-caféet”). Sedan ger hon mig en lång kram och säger: "Jag kommer att sakna dig också, vännen".
För några helger sedan var D och A här och vi spelade in några (demo)spår. Synnerligen uppsluppen och framförallt lyrisk tog jag mig an mixningen strax efter de hade åkt hem. Jag vet inte varför jag blev så nöjd. Det är nog en mix av att de både är ofantligt duktiga på att skriva låtar ihop, arbetet gick tämligen smärtfritt men framförallt att de redan från början hade en klar och genomarbetad idé om hur låtarna skulle ”låta”. Det är en fröjd att få jobba med folk som vet vad de vill ha och inte är rädda för att få vänta några dagar extra medan jag mixar om saker och ting. Nu kanske det gör sitt till att vi faktiskt spelat ihop i samma band i flera år, men det var ju ett tag sedan och de där båda har ju utvecklats enormt mycket under den tiden som förflutit sedan I-bandet splittrades. I sommar var vi tre på ett smärre äventyr. Vi hade bestämt att vi skulle göra allvar av allting och grilla ute i skärgården och det gjorde vi också. Det var bara en som fattades, J. Vi blev ju en slagkraftig trojka, men en kvasi-kulturell kvartett hade varit skönt det också. Jag saknade i alla fall J medan jag satt där på en sten och grälade på korvarna för att de inte ville ligga stilla på grillen. Ibland bryter jag ihop av skratt, så även i somras. Man gör det när man umgås med A och D. A kom med några av sommarens skönaste kommentarer (eller vad sägs om ”Sicket skådespel!” när vi tände grillen?) medan D kort och koncist bröt ner alla väggar av tristess med sina rara cynismer.
Snart försvinner T till England, Hovfotografen ännu längre bort medan L snart ska göra sin praktik och bli (om möjligt) än mer överhopad med jobb.
Men jag ska inte gnälla för snart är hösten här och allting blir brandgult. Kan man vara annat än optimistisk?
/Elfwingson