- Säg ingenting fånigt och sentimentalt nu, för då börjar jag fan i mig tjuta, säger jag.
- Åhh, det gör du ju redan, svarar hon och torkar bort några av sina egna tårar.
- Jag saknar dig redan, säger jag sedan och ger henne samtidigt en löjligt stor påse med Gott & Blandat.
- Nämen åh vad du är gullig, utbrister hon och menar att resan kommer att bli mycket bättre med denna påse full med lycka.
- Ja, för det har ju inte något att göra med ditt abnorma craving för godis?
- Inte alls. Hur kan du tror det? säger hon med spelad förvåning. Hon ger mig en kram och en puss
på kinden och går upp i bussen. Hon är en utav de sista som gör det. En äldre kvinna tittar på oss: två ungdomar med rödkantade ögon som inte ens försöker spela oberörda och tuffa.Sedan går bussen och jag ser någon vinka. Det kanske är hon, men å andra sidan skulle det inte vara hennes stil liksom. Men i tron på att hon fått akut hjärnsläpp vinkar jag tillbaka och hoppas någonstans längst in att det kanske är hon som vinkar. Medan jag går hemåt blixtrar en sensommarsol över mig, alla människor och bilar rör sig som i ultrarapid. Jag flyter bort i musiken förlovade land och blir ofantligt sugen på kaffe. I samma sekund vibrerar mobilen till och det är I som undrar om jag har lust att ta en fika på stan. ”Inte idag” blir mitt inte så uttömmande svar tillbaka. Jag vill bara gå hem, lägga mig under täcket och inte komma fram förrän den är december då jag högst eventuellt ska få träffa henne igen. Brunbränd, lycklig och full med anekdoter.
På återseende, Hovfotografen.
/Elfwingson