...T.
Han och jag gjorde allvar av våra planer på att ses under midsommarhelgen och även om han blev allergisk just den dagen så var jag mer lycklig än någonsin. Jag fick ju träffa honom, T – min bästa vän i hela jävla världen och det var det som poesi hela tiden. Och medan jag betraktade honom medan han nös upprepade gånger insåg jag att det en gång bara måste bli så att han och jag ska befinna oss på samma kust… Allt annat är förbanne mig otänkbart. Fan vet hur många gånger vi har krigat ihop nu men det är nog alltid så att han kommer att stå bakom mig, watching my back och se till att ingen jävel hugger ner mig bakifrån (det är tämligen populärt har jag märkt). Fan vet hur många gånger han och jag har stått ensamma kvar på slagfältet, pustat ut, varit blodiga men till slut bara skrattat åt eländet. Han frågade mig en gång om han och jag kan skratta ihop också och jag tror att vi bevisade det under en (smått kaotisk) midsommarhelg. Vi kan skratta ihop också. Nätterna är inte alltid nattsvarta och fyllda av mörker, elände och kallt kaffe. Vi kan skratta ihop också, jag lovar. Vi kan ha kul ihop också. Vi är bäst i världen på det. Bara så att ni vet.
…SMS både till och från Hovfotografen och I.
Svarta små bokstäver på grön botten som har varit viktiga för mig (vad de än tror). Små informativa meddelanden som hållit mig uppdaterad på både Norrköpings-fronten och Norge-fronten.
...jobb.
Jag blev löjligt solbränd på bara två dagar redan den första veckan när jag jobbade och jag slog de flesta. Även dig, kompis. Face it, jag har pigment som få och slipper alltid att bli bränd á la ”grisrosa” alt. ”lätt knaperstekt bacon”.
…döda dagar och levande nätter.
Långa promenader om nätterna som gjort mig mer levande än någonsin medan dagarna har varit i ett solindränkt töcken.
…att träffa S på hemmaplan.
Prata, röka, lösa problem och skapa nya. Hon och jag är mer eller mindre oövervinnerliga tillsammans. Just därför kickar vi hårdare än hårdast, jag lovar.
…musik (såklart).
Hela tiden har spellistan med Kent, Jens Lekman, Lars Winnerbäck och Blue Öyster Cult med flera rullat och jag har varit lycklig över det. Så jävla lycklig.
…utrensning.
Några personer har åkt ut ur mitt liv. Personer som dragit för gott men aldrig sa ”hej
då”. Tja, helt enkelt människor som inte betydde lika mycket som man från början trodde samt personer som underskattat mig, behandlat mig respektlöst och därmed sjunkit tillräckligt mycket i mina ögon för att jag bara ska känna förakt för dem. Ni borde ha åkt ut för länge sedan och det känns bara skönt att kunna borsta bort er som obetydligt damm från jackan. Då kan man ju i och för sig tycka att det vore en bra idé att ge igen med samma mynt men... Nej. Det kan antingen bero på att 1. jag är för bra för det eller 2. de är inte värda det. Troligtvis är det så att det är en mix av båda alternativen. Kom ihåg att jag kan säga ”ha ett fint liv” till vem som helst vilken dag som helst i veckan. Man väljer alltid själv nämligen. Väljer ni bort mig, så väljer jag bort er. That’s the way it is liksom. Det är bara att lära sig att leva med det... L sa en gång att man måste kunna säga “hej då” och liksom släppa taget medan T, en varm juninatt 2005, sa: “Varför ska man fortsätta umgås och prata med människor som typ sårat en eller behandlat en med disrespect?” I vilket fall som helst så var båda kommentarerna extremt bra och tänkvärda.
…själavård.
Jag har försökt att agera vardagshjälte och räddat Å från förvirring och mördande tristess. Och jag har gjort det vilken dag som helst i veckan. Yay me! Genom rosa sommarkvällar blev det ett gäng SMS vilket inte var helt och hållet fel. Inte alls faktiskt. Även där blev det väldigt många SMS emellanåt och ibland har jag stått bredvid henne, petat i askan och mumlat någonting om att människor tydligen är kapabla till vad som helst och att illusionen om livet nästan alltid är vacker.
…rädsla (men inte från min sida för en gångs skull).
Jag har träffat rädda och nästintill själsligt döda människor. Paniken har lyst som gröna lyktor ur deras sorgsna ögon medan jag nästan har blivit smittad av deras panik. Då har jag dragit fortare än kvickt eftersom att de har påmint mig om hur dåligt omdöme människor kan ha efter katastrofer.
…rosa.
Det var någonting magiskt med sommarkvällarna. De var alldeles…eh... Rosa helt enkelt. Rosa och omtumlande för pojken i Tornet. ”Omtumlande” in a good way that is...
Med sommaren 2006 i ryggsäcken ska jag påbörja min sista termin på musikproducentprogrammet och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För nu ska jag få syssla med det jag tycker är absolut roligast: musik och musikproduktion. Wish me luck, people! I'm going in there again.
/Elfwingson
Foto: Linda
Han och jag gjorde allvar av våra planer på att ses under midsommarhelgen och även om han blev allergisk just den dagen så var jag mer lycklig än någonsin. Jag fick ju träffa honom, T – min bästa vän i hela jävla världen och det var det som poesi hela tiden. Och medan jag betraktade honom medan han nös upprepade gånger insåg jag att det en gång bara måste bli så att han och jag ska befinna oss på samma kust… Allt annat är förbanne mig otänkbart. Fan vet hur många gånger vi har krigat ihop nu men det är nog alltid så att han kommer att stå bakom mig, watching my back och se till att ingen jävel hugger ner mig bakifrån (det är tämligen populärt har jag märkt). Fan vet hur många gånger han och jag har stått ensamma kvar på slagfältet, pustat ut, varit blodiga men till slut bara skrattat åt eländet. Han frågade mig en gång om han och jag kan skratta ihop också och jag tror att vi bevisade det under en (smått kaotisk) midsommarhelg. Vi kan skratta ihop också. Nätterna är inte alltid nattsvarta och fyllda av mörker, elände och kallt kaffe. Vi kan skratta ihop också, jag lovar. Vi kan ha kul ihop också. Vi är bäst i världen på det. Bara så att ni vet.
…SMS både till och från Hovfotografen och I.
Svarta små bokstäver på grön botten som har varit viktiga för mig (vad de än tror). Små informativa meddelanden som hållit mig uppdaterad på både Norrköpings-fronten och Norge-fronten.
...jobb.
Jag blev löjligt solbränd på bara två dagar redan den första veckan när jag jobbade och jag slog de flesta. Även dig, kompis. Face it, jag har pigment som få och slipper alltid att bli bränd á la ”grisrosa” alt. ”lätt knaperstekt bacon”.
…döda dagar och levande nätter.
Långa promenader om nätterna som gjort mig mer levande än någonsin medan dagarna har varit i ett solindränkt töcken.
…att träffa S på hemmaplan.
Prata, röka, lösa problem och skapa nya. Hon och jag är mer eller mindre oövervinnerliga tillsammans. Just därför kickar vi hårdare än hårdast, jag lovar.
…musik (såklart).
Hela tiden har spellistan med Kent, Jens Lekman, Lars Winnerbäck och Blue Öyster Cult med flera rullat och jag har varit lycklig över det. Så jävla lycklig.
…utrensning.
Några personer har åkt ut ur mitt liv. Personer som dragit för gott men aldrig sa ”hej
då”. Tja, helt enkelt människor som inte betydde lika mycket som man från början trodde samt personer som underskattat mig, behandlat mig respektlöst och därmed sjunkit tillräckligt mycket i mina ögon för att jag bara ska känna förakt för dem. Ni borde ha åkt ut för länge sedan och det känns bara skönt att kunna borsta bort er som obetydligt damm från jackan. Då kan man ju i och för sig tycka att det vore en bra idé att ge igen med samma mynt men... Nej. Det kan antingen bero på att 1. jag är för bra för det eller 2. de är inte värda det. Troligtvis är det så att det är en mix av båda alternativen. Kom ihåg att jag kan säga ”ha ett fint liv” till vem som helst vilken dag som helst i veckan. Man väljer alltid själv nämligen. Väljer ni bort mig, så väljer jag bort er. That’s the way it is liksom. Det är bara att lära sig att leva med det... L sa en gång att man måste kunna säga “hej då” och liksom släppa taget medan T, en varm juninatt 2005, sa: “Varför ska man fortsätta umgås och prata med människor som typ sårat en eller behandlat en med disrespect?” I vilket fall som helst så var båda kommentarerna extremt bra och tänkvärda.…själavård.
Jag har försökt att agera vardagshjälte och räddat Å från förvirring och mördande tristess. Och jag har gjort det vilken dag som helst i veckan. Yay me! Genom rosa sommarkvällar blev det ett gäng SMS vilket inte var helt och hållet fel. Inte alls faktiskt. Även där blev det väldigt många SMS emellanåt och ibland har jag stått bredvid henne, petat i askan och mumlat någonting om att människor tydligen är kapabla till vad som helst och att illusionen om livet nästan alltid är vacker.
…rädsla (men inte från min sida för en gångs skull).
Jag har träffat rädda och nästintill själsligt döda människor. Paniken har lyst som gröna lyktor ur deras sorgsna ögon medan jag nästan har blivit smittad av deras panik. Då har jag dragit fortare än kvickt eftersom att de har påmint mig om hur dåligt omdöme människor kan ha efter katastrofer.
…rosa.
Det var någonting magiskt med sommarkvällarna. De var alldeles…eh... Rosa helt enkelt. Rosa och omtumlande för pojken i Tornet. ”Omtumlande” in a good way that is...
Med sommaren 2006 i ryggsäcken ska jag påbörja min sista termin på musikproducentprogrammet och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För nu ska jag få syssla med det jag tycker är absolut roligast: musik och musikproduktion. Wish me luck, people! I'm going in there again.
/Elfwingson
Foto: Linda