I'm back on track and behind the beat

Två dagar. Det tog två dagar för mig att finna mig tillrätta i vardagen igen. Du vet vad jag menar: plugg, plugg, plugg och åter plugg. I mitt fall innebär pluggandet att sitta i en studio (alternativt i min lägenhet) framför en dator och reda ut hundratusentals pastellfärgade ljudspår. Jag tror att du har fattat det nu för det har jag sysslat med i snart två och ett halv år. Men snart ska det bli allvar av allting: exjobbet. Det som inte heller kommer som en överraskning för dig är att jag ska göra det tillsammans med T. Jag vet faktiskt inte vad jag känner fär det där ännu. Det är så klart spännande men samtidigt lite isande och oroväckande. Visst ser jag fram emot det också. Visst gör jag det. Men det är väl inte exjobbet i sig som är oroväckande, det är mer tiden efter. Vet du, det känns som om det bara var två-tre månder sedan jag flyttade till Norrköping och tyckte att framtiden fick bjuda på vad som helst. Nu har jag en termin kvar och har faktiskt ingen aning om vad som händer efter jul. Om jag får som jag vill så blir det Studiefrämjandet. Det vore ganska skönt faktiskt. Då får jag bo kvar och slipper att stimma runt i landet. Men det där märker man.

Nu är sommaren slut, men vädret är fortfarande extremt bra. Det känns fel på något sätt. När man börjar skolan igen ska det automatiskt bli taskigt väder varje dag. På så sätt blir det mer motiverat att sitta inomhus och jobba liksom. På något sätt så verkar det som om Norrköpings studenter inte ville inse detta faktum att sommaren obönhörligen är slut. Således satt de flesta (inklusive undertecknad) ute på den där löjligt stora trappan utanför campusbyggnaden. Några (återigen: inklusive undertecknad) drack kaffe, läste dagens Metro och bara hängde ut medan några hade tagit an sig den monumentala uppgiften att studera sina föreläsningsanteckningar. Medan jag satt där och studerade människor var det någon som kastade en Metro på mig så att jag nästan spillade mitt livselexir över mig. Fylld med extremt bra argument, några väl valda svordomar och en blick svartare än ebenholtz reste jag mig upp för att möta min antagonist face to face, helt beredd på en öppen konflikt. Det var Hovfotografen som stod där och skrattade medan hon sa:
”Ta det lugnt, det är bara jag!”
”Shit, lägg av med det där!” härjade jag som höll på att komma ner efter mitt lilla utbrott (som i och för sig aldrig blev något utbrott).
”Lugn, det är ju ingen fara skedd” svarade hon.
”Du, jag höll ta mig fan på att spilla kaffe på mig”.
”Gnällspik! Kom nu går vi och sätter oss och tar en cigg någonstans. Förslagsvis i solen. Jag vill bli brun.”

Sedan sa vi ingenting på en lång stund. Det fanns inte så mycket att säga och då behöver man ju inte prata, eller hur? Vi satt mest där, rökte och tittade på människor. Sedan var klockan helt plötsligt tio över tolv och jag var tvungen att traska ner till dagens andra föreläsning.

/Elfwingson