Jag har aldrig någonsin sett så mycket människor på Huset förr vid ett och samma tillfälle.. Det var hur många som helst och alla var lika glada. Några var glada över att de äntligen gjort sin sista tenta. Några var glada över att de äntligen hade satt punkt för sin magisteruppsats. Några var glada för att ännu en termin äntligen var över och några var helt enkelt bara glada. Jag och L tillhörde den sistnämnda skaran: vi var helt enkelt bara jävligt glada. Glada och förbannat nöjda med livet.
Men kvällen började med att H-bandet gigade i Linköping. Det gick bättre än bäst och vi fick vansinnigt mycket appl
åder. Applåder och tre omstarter (= extranummer). Jag kände mig sagolikt nöjd över att ha kommit ihåg alla texterna i huvudet även denna gång. Sedan var det järnet hem till Norrköping, en snabb dusch i K-huset, ett kvickt ombyte till civila kläder, ett glas rödvin för att sedan möta L utanför hennes port. Tanken var att vi skulle på förfest till någon av hennes kompisar. Nu blev det inte så eftersom att J ringde och tyckte absolut att vi skulle komma upp till deras förfest i stället. Så på stående fot tog vi beslutet att gå på den förfesten. Uppe hos J fick man nästan använda komplett bergsbestigarutrustning för att komma över berget av skor som låg innanför ytterdörren. Men väl inne i lägenheten möttes vi av en stor skara människor som hälsade oss välkomna medelst muntra rop.
”Det finns rödvin i köket... Och så finns det chips....eh... lite överallt” berättade J medan han mötte oss i hallen. ”Köket är ju alltid en bra början” sa jag till L och vi begav oss dit. Där var det redan löjligt mycket människor så vi fick liksom armbåga oss fram till vinet, som till all lycka inte var slut. Jag tror att L tyckte att det kändes lite skumt att inte känna någon men det blev ändring på det efter några minuter... Hon har ju den där fantastiska förmågan att smälta in i nästan alla sällskap bara på några få minuter. I bland önskar jag att jag kunde vara likadan. Det röktes ute på balkongen, det dracks vin i köket, i vardagsrummet och i hallen. Det pratades musik, konst, fotbolls-VM, skumma gitarrackord och C-uppsatser. Det ska väl erkännas att både jag, L och de flesta andra drack ganska så tappert av det vinet som tenderade att bli godare och godare efter varje glas. Men när vinet var urdrucket, chipsen uppätna och samtalsämnena var slut gick allihopa ner till Huset. Eftersom jag har suttit i sektionen hade jag en gratisbiljett och hade på något jävla sätt lyckats ordna fram ännu en till som jag storsint gav bort till L. Hela Huset var som en enda gigantisk stereo. Klubb Republik hade övervånignen och körde sin indiepop medan det på undervåningen och utanför bjöds på clubmusik och diverse liveakter. Nåväl... Det var inte om musiken jag skulle berätta om... Men vad ska jag då berätta om? Ska jag berätta om hur tusen studenter drack litervis med öl (och hur några av dem fick upp den tämligen snabbt). Eller ska jag berätta om hur tusen studenter hoppade upp och ner när det eminenta ska-bandet Bad Communication lirade? Eller ska jag berätta den smått tragiska historien om hur ett gäng musikproducenter försökte sig på att lansera fyra stycken (något mindre talangfulla) KSM:are som de nya ABBA?
Nej, jag berättar om det någon annan gång... Istället kan jag berätta om hur jag och L egentligen inte ville gå hem när allting var slut. Vi gick en långpromenad i stället. Kanske för att fylla huvudet med frisk luft eller kanske för att vi inte var riktigt redo för att gå hem. Medan solen höll på att vakna och sparka av sig täcket gick vi längs med Drottninggatan, drev med varandras dåliga sidor, tittade på husornament, drömde om världar långt borta från vår egen verklighet, pratade om det som var och det som aldrig blev. Till slut blev vi alldeles för trötta och började gå hemåt. Vid hennes port sa jag ”jag ringer och väcker dig i morgon bitti klockan sju så käkar vi en löjligt stor frukost” och hon svarade att hon inte skulle vara främmande för tanken men menade att ”det blir nog jag som ringer och väcker dig”.
Frukost blev det men inte vid klockan sju...
/Elfwingson
Foto: Linda