där förbannade pastellfärgade ljudspåren. Här i Norrköping blir det förr eller senare alltid lite awkward. Det har en tendens att bli det nämligen har jag märkt... Awkward alltså. Alltid är det någonting liksom. Det är aldrig det där sköna läget jämt (men det är nog så det ska vara) utan alltid är det någonting som ska hända. Jag antar att jag har förtjänat det på något sätt. För några kvällar sedan hade jag ett ganska så långt och allvarligt samtal med I. När vi var klara med det där samtalet trodde jag att allting var bra och att alla förstod allting i hela världen och att ingen stod kvar och undrade vad det var som precis hade hänt. Tänk så jävla åt helvete fel man kan ha ibland! Men vi återvänder till det där lite senare...K hörde av sig i dag (det trodde jag aldrig att hon skulle göra) och undrade om jag skulle till Huset och festa på lördag (du vet hur det är: pumptömning, sista chansen att träffa folket innan alla drar iväg och jobbar över sommaren). Nästan hörbart säger jag att jag hade funderat på det och ”det vore skapligt ju kul att träffa alla innan sommaren för vem vet om alla är kvar till hösten...” Sedan blir hon farligt frågvis och undrar över en massa saker... Vad säger man? Sanningen? Fuck no! Den är nästan aldrig fin och vacker så den håller man käften om när det behövs förstår du. En fet lögn i stället? Njaa, inte en lögn. Vi kan ju kalla det för ”en sanning med modifikation” alternativt ”en vit lögn”. Till slut blir det för mycket och jag tar en promenad i stället. Du vet, den där långpromenaden man gärna tar om/när det är dags att tänka igenom en massa saker och då man rättfärdigar sitt eget beteende. Det är nog fruktansvärt nyttigt att göra det emellanåt. Räddfärdiga sig eget beteende alltså... När jag kommer hem igen har jag fått ungefär femtusen SMS (en kraftig överdrift så klart, men många SMS var det). Jag får skylla mig själv antar jag. Lämnar man mobilen hemma blir det på det sättet. För ungefär två sekunder tänker jag glatt ”åh herregud, så populär jag är” men när jag kikat igenom de där messen är natten över mig, fastän det fortfarande är ljust ute. Men med frisk mod ger jag mig ner på stan, går till det där fiket och sätter mig att vänta. Sedan blir det kaos för några minuter, men jag tror att vi benade ut det där problemet som faktiskt inte var något problem in the first place. Åtminstone kändes det så, OK. Att man inte ska gå på känsla i många fall är nog sant, men just den här gången gjorde jag det men det blev ju som vanligt. Jag trodde att jag varit klar, tydlig och (framförallt) rak men på något sätt blev det fel i alla fall.
Jag tror att jag håller med herr Berg som så många gånger förut: ”Den här stan gör mig galen igen”.
/Elfwingson
Foto: Linda