...och det handlar om att förlora med stil.”
Tidigt i morse gjorde jag någonting mot min vilja. Det gjorde ont så gott som hela tiden att behöva känna och säga det där. Samtidigt så kanske jag begick mitt livs största misstag.
Det där jag gjorde gick fullkomligt stick i stäv med vad jag faktiskt känner. Det var inte bra. Det kändes inte alls bra. Det kändes fel, fel, fel och inte rätt någonstans. Men alltså... I bland måste man helt enkelt göra saker och ting för sin egen skull även om det känns i varenda nerv att det är åt helvete fel. Samtidigt känner jag att det är ren och skär självbevarelsebedrift. Som så många gånger förut är det så även den här gången är jag rädd. And it could be an ugly thing. Men det är ett så jävla högt spel and I fold, liksom. OK, det kanske inte är ett så vansinnigt högt spel för dig kanske, men för mig är det skapligt högt. Jag har gamblat med mig själv och mina känslor som insats förr och det har nästan alltid gått åt helvete. Det finns visserligen gånger då det har gått tämligen bra men då har alla inblandade varit medvetna om insatsen. Men jag måste ta hand om mig själv också. Fokusera på de sköna och bra grejerna; musiken, jobbet, vännerna och allt det där andra.
Vem vet, i din bok kanske det gör mig till den fegaste och mest egocentrerade skitstöveln i världen men då får det helt enkelt vara så. Jag kan i och för sig tala om en annan sak som det gör mig till; mänsklig.
Nåväl, människa eller inte, jag ville så gärna både skriva och säga ”på återseende” och ”vi ses snart igen” and here's the kicker; det vill jag nog fortfarande säga men i nuläget är det här bäst för mig själv.
/Elfwingson