Jag tror att han på andra sidan skrivbordet har sett alla skepnader som finns att se när det kommer till sorg. Från djupaste ilska till lättnad och allt där emellan. Han var saklig, lugn och berättade allt som finns att berätta. Jag kom på mig själv att sitta och stirra på en punkt bakom hans huvud. Det var ett rött hustak i plåt där takluckan stod öppen. Varför stod den öppen? Var någon på väg upp eller hade de precis gått ner? Skulle någon eller några sola däruppe? ”Alltså, ramlar de ner stukar de tummen om inte annat” tänkte jag.
Det var faktiskt det som intresserade mig mer än taskiga värden, märkliga dieter och negativa prognoser. Det kanske bara är en fråga om självförsvar eller för att jag kanske helt enkelt inte vågade lyssna.
Jag fick ett tråkigt besked för några dagar sedan men det kom nog aldrig som en riktigt chock när jag fick höra det. Jag har misstänkt det där allt sedan allting började för länge, länge sedan. Det är nämligen så att vid fler än ett tillfälle har min magkänsla visat sig ha rätt och så även den här gången. Jag kanske suckade lite djupare än vanligt och sjönk ihop lite mer där jag satt. Jag kanske slog ner blicken ännu lite mer men den där initialchocken uteblev konstigt nog. Den kom i och för sig lite senare men då var jag redan i säkra armar. Du förstår, det har varit så många turer kring det här nu så till slut så orkar man helt inte. Eller ”man” och ”man”... ”Jag” ska jag kanske säga. Nåväl, som sagt; det har varit såpass många turer kring det här att jag till slut nästan blivit apatisk inför det. Men bara nästan. Eller, i och för sig inte... Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men i vilket fall som helst känns orättvist. Så. Jävla. Orättvist. Trots allt.
Du hör, det blir bara ett enda jävla gnäll så det är lika bra att jag lägger bloggandet på is. Jag har ändå ingenting att säga. Nu ska jag ut på en rollercoaster-resa och se vart den tar mig. Jag har bokat plats medan du inte ens hann till biljettluckan.
Vi hörs om vi hörs och ses kanske under solen.
/Elfwingson