För tre veckor sedan låste jag in mig i mitt torn tillsammans med sjuhundra cigaretter, elva flaskor rödvin samt mat för tre jägarkompanier på manöver. Jag försvann bort i studiernas svavelosande värld.
Nu är allting över.
Vinet är slut, cigaretterna är borta och halsen svider.
Vad ska jag hitta på nu?
Ingen är hemma. Alla andra är som bortblåsta.
Hela världen kunde lika gärna exploderat i den sista Uppgörelsen. Halva jordklotet är bortsprängt i ett dånande eldhav. Varför är det så tyst? Blev ni evakuerade i sista minuten eller dog ni?
Överlevde jag?
Jag bläddrar förstrött igenom en textsamling och ett examensarbete från förr. Det som naturligtvis är mest intressant att bläddra igenom är examensarbetet vilket handlar om krig: död och förstörelse. Våld, pina, förvirring, ångest och uppslitna magar.
Textsamlingen ”Kärlekens gengångare” skrev jag när jag var sjutton år och absolut ville ge ut alla mina texter. Framförallt tyckte jag inte att titeln var ett dugg pretentiös…
Jag skulle få dem publicerade, sitta med i alla soffprogram som fanns och säga att jag helt plötsligt bara ville skriva om allting och att mina texter skulle hjälpa alla andra ungdomar till ett bättre liv.
Jag är äldre nu och vet bättre.
När jag bläddrat några sidor hittar jag L’s kommentarer nedskrivna på gula Post-It’s. Jag har faktiskt ingen aning om varför hon fick läsa de där gamla texterna. Men läste gjorde hon och bemödade sig till och med att kommentera vissa av dem. Just DÅ var det stort. Det var första gången någon annan fick läsa det jag hade skrivit. Just DÅ var det större än störst.
Den känslan kommer nog aldrig mer tillbaka.
* * *
E säger att hon vill hellre vill vara i världen utanför datorskärmen. Hon drömmer om världen utanför och jag väntar på att hon ska fly över till den. Hon drömmer om landet eller storstaden och kan inte bestämma sig: Stockholm eller Linköping? Dagens i-landsproblem måste helt klar bli hennes beslutsångest om VART hon ska bosätta sig. Exakt trettiosex minuter efter hon har försvunnit, loggar hon in igen fullkomligt vettskrämd av världen utanför.
Jag röker kvällens tjugofjärde cigarett och kommenterar hennes storslagna återkomst. Naturligtvis har hon en vass kommentar tillbaka. Hon är sådan, E: vass.
En alldeles underbar människa.
* * *
Jag skickar en bild på mig själv till C och hon säger att hon aldrig sett en bättre bild på mig. Hon ljuger säkert.
Hon menar att jag ser så butter ut på alla kort. Butter…? Det känns så fånigt att skratta på bild. Tillgjort och löjligt…
Kom igen, håll med om att det mest pinsamma man kan utsätta en medmänniska för är att sätta en kamera framför denne och säga: ”Jamen LE då!” Sist någon gjorde det trodde jag att jag skulle få en hjärnblödning.
Hon frågar varför jag aldrig ler på kort och jag svarar att det inte är min grej.
* * *
Jag lyssnar på P3 och det är en sval och behaglig kvinnoröst som berättar om att var femte vuxen man i Sverige inte har någon nära vän.
Jag har tur.
Jag har två.
/Elfwingson