Förhoppningsvis kommer T hit snart.
Han har en plan att låsa in oss i tornet, inte öppna för någon och kräkas ut all sin ihopsamlade kreativitet. Och jag ska hjälpa honom med det. Någonting jag ser fram emot med glädje. Jag känner mig extremt privilegierad att få höra och producera hans låtar.
Han säger att jag ska trolla. Jag kommer inte att trolla speciellt mycket. Jag kommer att använda mitt sunda (?) förnuft, en stor portion kärlek och samtliga dimmiga minnen av föreläsningar och livejobb jag gjort.
Den här gången är det nästan som "på riktigt".
Inte bara planer över telefonen eller planlösa skisser i ett kollegieblock.
Den här gången är det nästan som "på riktigt".
Om drygt ett år kommer det att vara på riktigt.
Skarpt läge... Allvar... Produktionsmöten… Uppmikning med mikrofoner för tjugotusen kronor styck… Skarpt läge… Långa timmar framför datorskärmens bleka ljus… Pastellfärgade ljudspår... Knäckta strängar… Kaffe... Cigaretter… Alkohol… Skarpt läge…
Miljoner och åter miljoner av ljudfragment som ska länkas samman för att bli det bästa jag någonsin producerat. Tusentals textrader och ackordsföljder ska sättas ihop och bilda ett bålverk mot Saknaden för att bli den bästa musiken och lyriken han någonsin gjort.
Och efteråt ska vi stappla ut ur studion på darrande ben och inse att vi, tillsammans, har skapat ett mästerverk. Då kommer vi kanske att dricka en skål för vårt förflutna, falla i varandras armar och säga att vi är bäst i hela världen. Det är många, långa timmar till dess, men blotta vetskapen om att vi kommer att göra vårt absolut yttersta, triggar mig att kunna vänta hur länge som helst.
Förhoppningsvis kommer T hit snart.
* * *
Jag vill så gärna lira live igen. Inte med vilket band som helst, utan med bandet I. Jag vill så gärna släppa loss vår puttrande gräsklipparmotor igen. Den lilla fyrtaktaren som hade kapacitet nog att låta som en hel V-12:a. Tillsammans var vi den mest solida enheten i vår hemstad.
Jag vill så gärna stå fastlåst med en sladdhärva runt mina fötter i vår gamla replokal, känna vibrationerna från våra förstärkare och högtalarnas sus igen. Vi skulle blixtsnabbt inta våra platser i replokalen som så många gånger förut:
Längst bort i hörnet skulle A sitta vid sina trummor och sköta sitt trumspel med bravur. D skulle så mittemot honom, gunga fram och tillbaka med sin elbas och varje gång spotta ur sig underbara textrader. J skulle stå i mitten, bredvid elorgeln, med sin elgitarr som han spelade sina himmelska melodislingor på och jag skulle stå snett bakom honom som hans vansinnige sidekick och bolla över hans dåliga skämt mot honom själv, krampaktigt hållandes min röda ögonsten, elgitarren.
Trots alla bandkonstellationer jag spelat med, är det bara I som jag verkligen, verkligen trivdes i.
Vi hade någonting som ingen hade:
Vi hade liv, nyfikenhet, uppfinnarglädje och framförallt, en jävla stor portion humor.
Jag har en önskan att göra ett sista gig nästa sommar med bandet I.
Den sista dödsryckningen från ett band som, en gång i tiden, hade potential att slå vem som helst på käften.
Jag vet inte vad som hände. Någonting slutade att fungera. Gnistan försvann och kom aldrig mer tillbaka. Men jag tror att vi har försökt att leta upp den igen. Alla fyra har på sitt sätt försökt leta upp den igen och jag tror att vi är beredda att gräva upp skattkistan igen. Öppna den och upptäcka allt vi hade glömt bort och fylla den med nya rubiner, diamanter och guldpengar.
Jag har en önskan att göra ett sista gig nästa sommar…
* * *
Från min stereo hörs Lasse Tennanders hesa röst sjunga:
”Vi står här på stranden min vän och i mitt hjärta känns ett hugg
När vinden sliter i din hästsvans och blåser bort din barndomslugg
Åh, Carol min vän: min honungspaj, mitt sockerbär
Kom ihåg att våra rötter, de kommer alltid finnas här”
Och jag tänker på S därborta i min barndomsstad och messar textraden till henne. Hon blir glad och säger att det är hennes favoritrad från låten Rötter. Nästa gång jag besöker min mörka barndomsstad ska jag hälsa på henne.
Jag tror att vi behöver det.
Båda två.
/Elfwingson