Klockan visar ”du-borde-gå-och-lägga-dig, dumjävel” men jag envisas med att sitta uppe. Mest för att jag inte heller i natt kan sova. Den här natten är fyrahundra ljus tända och mysfaktorn har stigit ytterligare två enheter i och med att K’s Choice väser fram ”Virgin State Of Mind” ur stereons högtalare.
* * *
A. Är jag duktigt på att ge komplimanger?
B. Är jag duktigt på att ta komplimanger?
C. Kan man lära sig att ta komplimanger?
Åtta sekunder senare…
På A svarar jag: JA, på B svarar jag: NEJ och på C så vet jag inte.
En komplimang bör väl komma spontant och inte vara framtvingad?
Någon sa en gång att ”det är väl trevligt om man kan ge en komplimang till någon för att, typ lysa upp hans eller hennes dag?”
Om syftet med komplimangen är att lysa upp någons dag, hur pass seriöst menad är den då?
Är den då inte, på sitt sätt, framtvingad och menar man verkligen vad man säger?
I brist på svar hålls frågan öppen…
För några veckor sedan gav jag T en komplimang. Det var svarta bokstäver på grön botten. Han ringde upp, sa att han hade blivit glad och att mina ord värmde. Men det var inte första han sa. Det första han sa var en fråga: ”Sedan när har vi börjat ge varandra komplimanger?”
Jag svarade att jag inte hade en aning, men att komplimangen jag nyss hade gett honom borde ha sagts för länge sedan, under en äckligt klibbande sommarsol i Oskarshamn.
Redan då borde jag ha gett honom hans välförtjänta komplimang.
Jag ber om ursäkt.
* * *
Det är så kallt och blotta vetskapen om att det bara kommer att bli kallare stör mig något enormt. Hösten går an, eftersom jag verkligen tycker om hösten. För mig skulle det gärna få vara höst året runt. Nåväl, i några månader skulle det få vara lite vår också. Men bara lite.
När jag, för några timmar sedan, var på väg hem efter en otroligt ansträngande dag, trodde jag på fullaste allvar att mina fötter skulle frysa sönder. Åtminstone fyra gånger övervägde jag seriöst tanken på att akutamputera dem på plats. Men jag tog mig hem till slut och kastade mig i duschen för att tina upp. E menar att jag är puckad som inte tog på mig varma strumpor.
Hur skulle jag kunna förutse kölden som ville döda mina fötter?
Ja, det kan man ju undra…
Jag borde fästa mer intresse på väderleksrapporten istället för all världens elände jag ändå inte kan göra någonting åt.
Men jag antar att jag inte ska gnälla. L fryser för att hon har feber. Hon är på tok för sjuk för att göra någonting överhuvudtaget. Trots detta tänker hon, i morgon, gå till ett apotek nära henne och fylla varenda påse i hela världen med hals- och huvudvärkstabletter. Trots att hon redan har extra-multi-hyper-supermjukt toalettpapper kommer hennes näsa, om några dagar, att vara alldeles röd och berövad all hud.
Varken hon eller jag kan (eller vill) lista ut vem som är ”Patient zero” d v s den som smittade henne från början (men jag misstänker starkt en viss herr T).
Vi lägger ner diskussionen om vem som egentligen smittade vem. Det gör ingenting att vi slutade prata om det. Men vad som däremot gör någonting är att hon tänker gå ut, sin sjukdom till trots. Hon kan väl hålla sig inomhus och inte smitta ned resten av världen? Hon kan väl hosta på sin djungel istället? Jag överväger att säga det till henne men så kommer jag på andra tankar när hon, i ett obevakat ögonblick hotar med både pyjamasparty och godisorgie.
Krya på dig, L. Krya på dig och tänk på att ditt lejon snart kommer och pysslar om dig. Det är mycket roligare att vara sjuk då.
Jag har inte varit sjuk sedan 2002…
Grattis till mig!
/Elfwingson