Under en blek vårsol sa fröken J så här:
”Om man samlar på mycket saker, då är man rädd för att bli ensam eller typ…lämnad”
Jag visste att hon hade rätt men ville ändå veta mera. Så medan jag drack min latte i vårsolen och kisade mot henne frågade jag om hon tänkte utveckla det hon nyss sagt.
”Jo, om man samlar på saker, typ fotografier som man fått av människor som har betytt jättemycket för en, så glömmer man dem aldrig när de en gång väl är borta ur ens liv.”
Fröken J var en sådan person: hon samlade på saker. Hon är väl rädd för att bli lämnad, antar jag.
Sedan drack hon en klunk av sitt nattsvarta kaffe och log.
Trots att T säger att jag aldrig kommer att bli ensam så länge jag har mina två riddare vid min sida, finns alltid den krypande skräcken för att en gång bli helt ensam. Jag borde lita på honom när han säger att han aldrig någonsin tänker lämna mig för att dö.
Det är nästan pinsamt att erkänna det här och jag skäms helt klart över att erkänna att jag är så jävla rädd för att bli ensam.
Jag kan inte hjälpa det.
Det sitter för långt in och troligtvis är det så att det aldrig kommer att försvinna helt. Jag kanske aldrig kommer att kunna tvätta bort den äckliga skräcken. Den sitter som fastklistrad och tycks aldrig vilja slappa taget om mig.
Jag är så jävla rädd för att bli ensam.
* * *
Sätt mig framför ett mixerbord och jag producerar en låt som skulle sparka nästan vilket producent som helst i arslet. För jag skulle göra det bättre än bäst!
Men sätt mig framför två vänner som försäkrar att de inte skulle ha klarat sommaren utan mig och jag blir alldeles utom mig. Jag blir upprörd och allmänt stirrig.
Låt mig göra någonting jag vet om att jag är duktigt på och jag förvandlas till den mest odrägliga personen du mött. Låt någon berömma mig och jag förvandlas till en elvaårig pojke som sparkar med foten i gruset och rodnar.
Jag antar att du är likadan.
Är det bara jag som minns allting som någonsin har hänt?
/Elfwingson