Börjar dagen med att rivas upp ur sängen av den mest ilskna signalen av dem alla: väckarklockan.
Den börjar liksom långt, långt borta för att äta sig in i huvudet och till slut väcka en fullständigt. Eller ”fullständigt” är väl kanske att ta i. Det är inte förrän jag är utanför dörren i den råkalla morgonen och röker morgonens tredje cigarett som jag har vaknat på riktigt.
På förmiddagen rusar små, små videoklipp förbi och stannar aldrig. De är liksom på väg någonstans men verkar aldrig komma dit. Jag tror att det är jag som har blivit utsedd att länka ihop dem till en oändligt lång film med ett någorlunda vettigt innehåll.
Jag värmer mig med en latte och ostfralla på en parkbänk samtidigt som jag funderar på vad som kommer att inträffa härnäst: kanske trillar världen ner just idag.
Jag köper en ostfralla till och njuter av musiken långt borta.
Dagen övergår tämligen raskt till kväll. Vart tog tiden egentligen vägen? Någon ställde om klockorna och sa inte till mig vilket innebär att jag är helt ur fas med tiden. Ingenting stämmer. Jag misstänker för ett ögonblick att jag helt enkelt blivit dum i huvudet över en natt och inte kan klockan längre. Mysteriet får dock sin upplösning i och med att någon med lugn stämma meddelar att ingenting är märkligt utan att vi bara ställt tillbaka klockorna för vintertid.
Vintertid… Det låter så oroväckande på något sätt: Vintertid. Det är dags att frysa fast och bli en snögubbe igen.
Det blir mörkt fortare än kvickt. Det är mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går hem. De enda timmarna då det är ljust sitter man inne någonstans och har en inte chans att komma ut.
Det borde bli ändring på det där.
Det är mycket det borde bli ändring på.
* * *
Under ett ögonblick dyker L, upp via fiberoptik och tycker att världen borde ge mig en chans till. Hennes telefon är trasig och misären är total. Jag försöker mig på ett försök att muntra upp henne med goda råd om hur man gör sin vardag lite mer rolig, någonting som faller på sin egen orimlighet, eftersom jag har aldrig varit speciellt bra på vare sig goda råd eller uppmuntran.
Jo förresten, EN gång gick det faktiskt ganska bra. Det var ungefär hundra år sedan, men nog sitter det kvar i alla fall. Det är jag stolt över.
Jag slår fast för L, i ett ljust ögonblick, att ”hata” absolut inte är ett för starkt ord när det gäller Bredbandsbolaget. Bredbandsbolaget är Satans ställföreträdare här på jorden. Jag misstänker starkt att det är just Bredbandsbolaget som måste misstänkliggöras för att L’s telefon är trasig.
Sekunder tickar iväg. Jag tror att vi försöker sätta igång en diskussion om vädret, någonting som går mycket dåligt och mycket riktigt: diskussionen stannar av vid ordet ”långkalsonger”.
Jag tror att hon är rädd för någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det spelar ingen roll. I vilket fall som helst är L större än många andra och kommer alltid att vara det, vare sig hon vill det eller inte. Det kanske är hennes välsignelse eller hennes förbannelse. Välj själv.
Hon menar att framtiden faktiskt inte ser speciellt mörk ut för mig. Eller är det sig själv hon menar? Panikartad förvirring råder under ett par sekunder tills jag faktiskt får någonting helt annat att tänka på.
L min vän, sov gott och var inte rädd. Luta ditt huvud mot hans bröst, låna hans kraft, dämpa ditt fall och var aldrig mer rädd. Du kommer att se hemska skepnader i skuggorna och kanske kommer vålnader från förr att skaka om dig, men inget ont kommer att hända dig mer.
Hur jag kan säga så?
Enkelt: det är bara sådant man vet.
/Elfwingson