Rullar en cigarett (har glömt vilken i ordningen det är) och läser ännu ett mail från H. Hon sitter på ett Internet-café någonstans i Stockholm och skriver ett sönderhackat mail som har en enda röd tråd: det blir bättre. Hon säger att självförtroendet är en flyktig sak som man kan tro sig ha stenkoll på, men som försvinner lika mystiskt som det kom och att ”du kommer känna dig starkare än vad du gör nu”.
Hon är vacker min vän, när hon säger så.
Jag hade varit lika vacker om jag trott henne.
* * *
E berättar att hon blivit bestulen. Fan, det är skitigt att folk inte kan hålla sina kleptomantassar för sig själva. Vi studenter har ju inte precis några hav av pengar att ösa ur och kurslitteratur är dyrt. Hela historien är djupt tragiskt, så vi sörjer hennes stulna bok i ungefär två sekunder. Sedan ler hon igen och säger att latte är det finaste som finns. E konsumerar mycket latte, musik samt rödvin ”vid behov”. Hon är med andra ord en skön person.
Vi talar om fotografier och varför vi aldrig ler på kort. Vi har för länge sedan redan enats om att det känns asfånigt att le på kort.
Hon säger att bilden i rutan är ond men att hon inte ser mig som en ond person: ”[…] snarare tvärtom”.
* * *
T är en utav mina bästa och närmaste vänner. Det är ingen hemlighet.
Det intressanta är att han är man. Det är i och för sig heller ingen hemlighet med vad som däremot var en hemlighet är att han är min bästa manliga vän och min enda manliga vän. Jag som aldrig någonsin har litat på män förut hittade en vän i T. Det är ju förbanne mig hur stort som helst!
T är min enda manliga vän och det är en utav de stora anledningarna till att jag aldrig, aldrig någonsin tänker lämna honom. Nu vet jag om att han faktiskt kan slå mig på käften och att jag inte tänker lämna honom för att han gjorde det.
Det har jag redan sagt till honom.
Tre gånger dessutom.
* * *
L påminner mig om julen.
Fy fan…
Åh herregud, det är bara november och jag fasar redan för julen. Tomtar, äpplen, bollar och ljus. Glitterfnasar som ska hängas upp, mat som ska ätas upp och julklappar som ska köpas åt de närmast sörjande.
Jag repeterar: fy fan…
En massa människor som springer om varandra, runt varandra och över varandra för att spara in några dyrbara sekunder bara för att de lite snabbare ska kunna övertrassera sina bankkonton. Sedan ska de ha ångest över hur i helvete de ska klara av januari månad utan att inte behöva sälja halva sitt hem.
Kunde inte bara folk chilla över jul och känna att allting inte behöver bli klart i tid?
Det är vad jag tänker göra i alla fall. Jag tänker krypa in i den mest varma av famnar och inte komma fram förrän det är absolut nödvändigt, vilket kommer att bli någon gång i januari.
Samtidigt gillar jag ändå julen som samlingspunkt: den är, trots allt, den enda tiden på året som man åker till sitt gamla hem, träffar familjen och polarna som "blev kvar".
Så just som samlingspunkt är julen bra.
Men det är också det enda.
Nej förresten… Karl-Bertil Jonsson är faktiskt kul att titta på.
/Elfwingson