Jag minns allting som om det vore i går.
Jag är och förblir en obotlig nostalgiker och det är kanske sant att jag inte minns allt, men jag minns allt det jag tyckte lät bra. Jag minns allt som jag tyckte var vackert och jag minns allting som jag tycker är värt att minnas. Det lagras någonstans längst in och försvinner aldrig.
För när jag väl står där och tvingas inse den bittra sanningen, har jag ändå alla minnen kvar. Just därför kommer jag att samla alla minnen i dammiga högar på vinden och aldrig glömma bort vad som hände.
Jag minns allt som om det var i går.
* * *
Ringer H. Inget svar. Ringer K-huset. Inget svar. Ringer hem. Inget svar. Ringer L vilket resulterar i att jag lägger på efter en skrattattack och två glas vatten. Det gör ingenting.
Ringer S och hon talar om eld, IKEA och Göteborg. Vad som helst, S. Säg vad som helst nu… Ge mig någonting som känns. ”Måste gå, måste gå. Tåget går…”
”Måste gå”… Tack, jag har hört det förut. Jag har hört det från ungefär alla människor i hela jävla världen förut. Du vet: story of my life. Grattis.
Går ut. Vill inte gå hem igen. Vill inte… Vill inte… Vill inte… Ger mig själv en ursäkt för att inte behöva gå hem och köper cigaretter. Ursäktar mig inför allt och alla, inklusive mig själv.
Brottas med cigarettpaketet som inte vill det jag vill.
Det är i sådana ögonblick som man känner sig så satans misslyckad som människa. Det är när man inte ens kan öppna ett cigarettpaket på ett normalt sätt som man till slut känner sig som den sämsta människan i världen. Det är liksom någon handling som får personifiera misslyckandet och allting ställs på sin spets och man måste ta ställning till en massa saker.
Jag var misslyckad i dag.
Det kallas karma…
Jag kommer att misslyckas tio gånger innan jag blir det jag verkligen vill bli. Jag kommer att misslyckas tjugo gånger innan jag hittar mig själv igen och jag kommer alltid att misslyckas med konststycket att träffa någon som faktiskt står ut med mig i det långa loppet.
* * *
För hundra år sedan fick jag ett stipendium för att jag var musikalisk mångsidig, för att jag gjorde uppskattade insatser i en teatergrupp (som jag för övrigt hatade mer än allt annat) och för ett gott kamratskap. Den gången var jag stoltare än stoltast. Nu vill jag bara kräkas på det där förbannade stipendiet. Fram till för någon månad sedan stod det i en bokhylla. Nu ligger det väl gömt under några tidningar och där ligger det bra eftersom jag inte klarar av att se det på ett tag nu.
Natten kryper allt närmare…
* * *
För varje pastellfärgat ljudspår jag producerar, frågar jag mig själv:
”Vad har du egentligen uppnått efter alla år? Två pennor med var sitt reklamtryck och en frisyr!” Jag vill bara gömma mig under täcket från barndomen och sova i från hela den här jävla vintern som kommer att bli alldeles för kall för en pojke i lite för stora kläder.
Det är inte kläderna som har blivit för stora.
Det är jag som har krympt.
Natten kryper allt närmare…
* * *
Under alla stjärnor som finns sa L en gång: ”Nu förstår jag varför du går hit upp så ofta” och tittade ut över den finaste utsikt man kan ha: den svarta staden med alla gatlyktorna.
Bara den är värd ett par tusen kronor men det fina är att utsikten är alldeles gratis. Om allting annat gör mig utfattig så är i alla fall utsikten gratis.
Natten är här nu.
Bring it on…
/Elfwingson